Hon såg fru Angerd och Simon komma i dörren. Erlends hand hängde över hans knä helt nära henne, och hon fick ej ta den —.
»Jag måste få tala med dig», sade han häftigt, »vi ha ej fått säga varandra ett enda ärligt ord —»
»Kom till mässan i Mariakyrkan efter Knutdagen», sade Kristin fort, reste sig och gick emot de två andra.
Fru Angerd var mycket vänlig och full av omsorg om Kristin på hemvägen och hjälpte henne själv i säng. Med Simon kom hon ej att tala förrän dagen efter. Han sade då:
»Hur kan det komma sig att du går med bud mellan denne Erlend och Ingeborg Filippusdotter? Du skall icke låna dig till det, om de ha någon hemlig handel sig emellan!»
»Det har väl ingen betydelse», sade Kristin. »Hon är en sladdertaska.»
»Jag tycker eljest», sade Simon, »att du skulle blivit så pass varsam, att du ej vågat dig ut i skog och mark ensam med den skatan.» Men Kristin påminde honom häftigt att det ej var deras skuld att de gått vilse. Simon sade då ej mera.
Dagen därefter följde Dyfrinsfolket henne tillbaka till klostret, innan de själva reste hem.
Erlend kom till aftonsången i klosterkyrkan varje dag i en hel vecka, utan att Kristin fick tillfälle att växla ett ord med honom. Hon tyckte hon kände sig lik en hök som sitter fastkedjad vid pinnen med huvan över ögonen. Hon var också olycklig för varje ord de sagt varandra vid det sista mötet — så skulle det ej ha varit. Det hjälpte ej att hon sade sig själv att det kommit så brådstörtat över dem bägge, de hade väl knappast vetat vad de sade.
Men en eftermiddag i skymningen kom det till samtalsrummet en fager kvinna, som såg ut som en stadsbos hustru. Hon frågade efter Kristin Lavransdotter och sade att hon var hustru till en klädeshandlare. Hennes man hade nyss kommit från Danmark med några vackra kappor; Åsund Björgulfsson ville nu skänka en åt sin brorsdotter, och mön skulle gå med henne och välja ut den själv.
Kristin fick tillåtelse att följa med kvinnan. Hon tyckte det var olikt farbrodern att vilja ge henne en dyrbar gåva och underligt att sända en främmande kvinna efter henne. Kvinnan var först fåmält och svarade föga på Kristins frågor, men när de sedan voro nere i staden, sade den andra med ens:
»Jag vill icke narra dig, du fagra barn — jag skall säga dig hur det är, så får du själv bestämma. Det är icke din farbror, som sänt mig, utan en annan man — du kanske kan gissa hans namn; och kan du det icke, så skall du ej gå med mig. Jag har ingen man, utan försörjer mig och de mina därmed att jag håller härbärge och
