»Nej, gör du det för att gottgöra vad du brutit mot så ungt ett viv», svarade Simon orubbligt, »så är det ju bättre för Kristin.»
Kristin skrek högt, pint av Erlends pina. Hon stampade i golvet:
»Gå då, Simon, gå! Vad har du med våra saker att skaffa?»
»Det har jag ju just sagt», svarade Simon. »I fån tåla mig till dess din far löst dig och mig från varandra.»
Kristin föll ihop helt och hållet:
»Gå, gå, jag följer strax efter — Jesus, varför pinar du mig så, Simon — du tycker väl icke jag är värd att du skall bry dig om vad som angår mig —»
»Det är icke för din skull jag gör det heller», svarade Simon. »Erlend — viljen I icke säga åt henne att hon skall komma med mig?»
Erlands ansikte skälvde. Han rörde vid hennes skuldra:
»Du får göra det, Kristin. Simon Darre och jag skola talas vid en annan gång —»
Kristin reste sig lydigt. Hon häktade sin kåpa om sig. Hennes skor stodo borta vid sängen — hon kom ihåg det, men hon förmådde ej draga dem på sig, så att Simon såg det.
Ute hade dimman lagt sig igen. Kristin gick flygande fort med
huvudet nedböjt och händerna krampaktigt gripande om kappan.
Det sprängde i hennes strupe av skrikande gråt som ville fram —
vilt önskade hon att hon haft en plats dit hon kunnat smyga
sig bort för att vara ensam och gråta och gråta. Det värsta, det
värsta det hade hon nog ännu återstående, hon hade fått pröva
något nytt i kväll, och hon vred sig under det — hur det
kändes att se den man hon givit sig åt förödmjukad!
Simon höll sig jämsides med henne, medan hon rusade genom gränderna, över allmänningarna och de öppna platserna, där husen voro försvunna och de intet annat kunde se än dimman. En gång då hon snavade över något, grep han henne i armen och hindrade henne från att falla:
»Löp då icke sån, sade han. »Folk ser efter oss. — Så du skälver», sade han mildare. Kristin teg och gick vidare.
Hon halkade i gatsmutsen, var genomvåt och iskall om fötterna — hosorna hon hade på sig voro av skinn men tunna; hon kände att de började spricka sönder, smörjan sipprade in på bara foten.
De nådde bron över klosterbäcken och gingo långsammare uppåt backarna på andra sidan.
»Kristin», sade Simon med ens, »detta får din far aldrig veta!»
»Hur fick du reda på att jag var — där?» frågade Kristin.
»Jag kom för att tala med dig», svarade Simon kort. »Så fick
140
