»Stackare, nu blev du våt! — Drick mig till då, Ragnfrid!»
Hon förde nätt och jämnt munnen intill bägaren.
»Nej, drick nu med mig», sade Lavrans häftigt och ville dra hustrun ned i sitt knä. Motvilligt gav hon vika. Lavrans sade:
»Du står väl på min sida i denna sak, hustru min? Bäst blir det ju för Kristin själv om hon ser från första stund att hon måste slå denne mannen ur hågen.»
»Det blir hårt för barnet», sade modern.
»Ja, jag fattar det», svarade Lavrans.
De sutto en stund, så frågade Ragnfrid:
»Hur ser han ut, denne Erlend av Husaby?»
»Åh», sade Lavrans och drog på det. »En fager man är han — på ett vis. Men icke ser han ut som om han dugde till mycket annat än att dåra kvinnor.»
De tego en stund igen, så sade Lavrans åter:
»Det stora arvet han tog efter herr Nikulaus, det har han nog ställt så med att det minskats mycket. Det är icke för slik måg jag strävat och sökt trygga mina barns välstånd.»
Modern vandrade oroligt fram och tillbaka på golvet. Lavrans fortsatte:
»Minst likade det mig att han försökte locka Kolbein med silver — han skulle bära ett lönnbrev från honom till Kristin.»
»Såg du i brevet?» frågade Ragnfrid.
»Nej, det gitte jag ej», sade Lavrans tvärt. »Jag gav det tillbaka till herr Munan och sade honom min mening om slikt beteende. Sitt sigill hade han hängt därvid också — icke vet jag vad man skall säga om slika barnsligheter. Herr Munan visade mig inseglet, att det var kung Skules signet, som Erlend har i sin ägo efter far sin. Han menade väl att jag skulle få höga tankar om den ära de göra mig, då de bedja om min dotter. Men jag tänker herr Munan hade icke fört Erlends talan i denna sak med så mycken iver, vore det ej för det han inser att med den mannen går det utför med Husabyättens makt och ära, som den vann i herr Nikolaus’ och herr Bårds dagar — Erlend kan nu icke vänta sig slikt gifte som höves hans börd.»
Ragnfrid stannade framför mannen:
»Nu vet jag icke, husbonde, om du har rätt i detta stycket. Först är att märka att slika tiderna äro, så ha många män runtom på de stora gårdarna måst nöja sig med mindre makt och heder än deras far före dem. Det vet du bäst själv att det är mindre lätt för en man att vinna rikedom vare sig av jord eller av köpenskap än det var förr i världen —»
»Jag vet, jag vet», avbröt mannen otåligt, »desto mer gäller det att styra med omtanke med det man ärvt —.»
Men hustrun fortsatte:
»Så är också detta att säga: Jag inser icke varför Kristin skulle
156
