»Ja», sade fru Åshild. Erlend fortsatte:
»Hon förbannar sig på att hon icke vill ha honom. Hon vill nämna mig som far. Om jag svär mig fri — tänker du någon tror annat än att jag svär falskt —?»
»Du måste kunna få henne ifrån detta», sade fru Åshild. »Det är nu ej annan råd än att du far hem med henne till Husaby i morgon dag. Och så får du vara hård och fast och få detta giftermålet ordnat mellan gårdsfogden och Eline.»
»Ja», sade Erlend. Så kastade han sig framstupa och snyftade högt.
»Förstår du icke, moster — vad tänker du Kristin skall tro —?»
Om natten låg Erlend i eldhuset med svennerna. I stugan sov
Kristin hos fru Åshild i hennes säng och Eline Ormsdotter i den
andra sängen som fanns där. Björn gick ut och lade sig i stallet.
Nästa morgon följde Kristin med fru Åshild i ladugården. Medan fru Åshild gick till eldhuset för att laga dagvard, bar Kristin upp mjölken i stugan.
Där brann ett ljus på bordet. Eline var klädd och satt på kanten av sin säng. Kristin hälsade stilla på henne, hämtade en bunke och silade upp mjölken.
»Vill du ge mig en dryck mjölk», frågade Eline. Kristin tog en träskopa och räckte den andra; hon drack begärligt och såg över kärlets kant på Kristin.
»Så — du är denna Kristin Lavransdotter, som rövat från mig Erlends vänskap», sade hon och räckte tillbaka skopan.
»Det mån I själv veta om där var någon vänskap att röva», svarade den unga.
Eline bet sig i läppen.
»Vad tänker du göra du», sade hon, »om Erlend blir trött på dig en dag och föreslår att gifta bort dig med en man i hans tjänst? Låter du Erlend få sin vilja fram i det också?»
Kristin svarade icke, då skrattade den andra och sade:
»Nu fogar du dig efter honom i allting, kan jag tänka. Vad menar du, Kristin — skola vi kasta tärning om mannen vår, vi, Erlend Nikulaussons båda frillor?» Då hon ej fick svar, skrattade hon igen och sade: »Är du så enfaldig så du icke nekar till att du är hans frilla?»
»För dig gitter jag ej ljuga», sade Kristin.
»Det skulle ej heller gagna dig stort», svarade Eline som förut. »Jag känner svennen jag. Han brusade väl på dig som en orre andra gången I voren samman, tänker jag. Det är synd om dig ock, väna barnet där!»
föctn blev vit om kinderna. Sjuk av vämjelse sade hon lågmält:
»Jag vill icke tala med dig —»
