Eline skrek till och gömde ansiktet mot armen.
Erlend släppte henne, stod och skalv.
»Ett helvete hade jag hos Sigurd», skrek Eline, »du, du lovade — men du har varit värre mot mig du, Erlend!»
Då gick Kristin fram och grep hornet:
»En av oss två får dricka — bägge kan du ej behålla —»
Erlend tog hornet från henne, slängde henne utåt golvet, så att hon tumlade överända borta vid fru Åshilds säng. Han pressade hornet mot Eline Ormsdotters mun — stod med ena knät på bänken vid hennes sida, och med handen om hennes huvud försökte han tvinga drycken i henne.
Hon sträckte sig fram under hans arm, snappade dolken från bordet och högg efter mannen. Stöten rispade ej stort mer än hans kläder. Då vände hon spetsen mot sig själv, och strax därpå sjönk hon åt sidan ned mot hans knä.
Kristin reste sig och kom dit bort. Erlend höll om Eline, hennes huvud hängde bakåt över hans arm. Hon började rossla nästan genast — hade blod i halsen, det rann ur hennes mun. Hon spottade ut ganska mycket och sade:
»Dig hade jag aktat den drycken — för alla de gånger — du svikit mig —»
»Hämta hit moster Åshild», sade Erlend lågt. Kristin stod orörlig.
»Hon dör», sade Erlend som förut.
»Då har hon det bättre än vi», svarade Kristin. Erlend såg på henne — den förtvivlan som talade ur hans ögon kom henne att vekna. Hon gick ut ur stugan.
»Vad är det?» frågade fru Åshild, när Kristin kallade ut henne ur eldhuset.
»Vi ha dräpt Eline Ormsdotter», sade Kristin. »Hon dör —»
Fru Åshild började springa. Men Eline drog sin sista suck i detsamma hon steg in genom dörren.
Fru Åshild hade lagt den döda tillrätta på bänken, tvättat blodet ur hennes ansikte och täckt över det med huvudklädet. Erlend stod lutad mot väggen bakom liket.
»Förstår du», sade fru Åshild, »att detta var det värsta som kunde ske?»
Hon hade lagt fullt med ved och kvistar i eldstaden; nu ställde hon hornet mitt i och blåste upp lågorna.
»Kan du lita på dina svenner?» frågade hon igen.
»På Ulv och Haftor, tänker jag — Jon och den mannen som kom med Eline känner jag föga.»
»Du förstår», sade fru Åshild, »kommer det ut att Kristin och du varit här tillsamman och att I varit allena med henne, när hon dog, då kunde du lika så gärna ha låtit Kristin dricka av Elines
