Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/184

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Två hästar hade spänts för, den ena bakom den andra. Erlend satt framtill i släden. Kristin gick bort till honom:

»Denna gången, Erlend, får du försöka sända mig bud, hur färden går och vad det blir av dig.»

Han tryckte hennes hand, så att hon tyckte blodet måste springa fram under naglarna.

»Törs du hålla fast vid mig ännu, Kristin?»

»Ja, ännu», sade hon, och litet efteråt: »I denna gärning ha vi båda skuld — jag eggade dig, ty jag ville hennes död.»

Fru Åshild och Kristin stodo och sågo efter de bortfarande. Släden dök upp och ned bland drivorna. Den blev borta i en sänka — kom fram längre ned på en vit vall. Men så åkte männen in i skuggan av en ås och försvunno på allvar.


De två kvinnorna sutto framför eldstaden med ryggen mot den tomma sängen, ur vilken fru Åshild burit ut sängkläderna och halmen. De kände båda att den stod där tom och gapade bakom dem.

» Vill du att vi skola sova i eldhuset i natt?» frågade fru Åshild en gång.

»Det blir väl detsamma var vi lägga oss», sade Kristin.

Fru Åshild gick ut och tittade efter vädret.

»Ja, blåser det upp eller blir blidväder, då hinna de ej långt, innan det uppdagas», sade Kristin.

»Det blåser alltid här på Haugen», svarade fru Åshild. »Det är icke något tecken till väderskifte.»

Så sutto de som förut.

»Du får ej glömma», sade fru Åshild en gång, »vad för ett öde hon ärnat åt eder.»

Kristin svarade stilla:

»Jag tänker på att jag kanske velat detsamma i hennes ställe.»

»Aldrig hade du velat vålla att en annan människa blev spetälsk», sade fru Åshild häftigt.

»Minns du, moster, du sade en gång till mig, att det är gott när man icke törs göra det som icke synes en fagert gjort. Men det är icke lika gott, när man menar att något icke är fagert, för det man icke törs göra det.»

»Du tordes icke göra det för syndens skull», sade fru Åshild.

»Nej, jag tror ej det», sade Kristin. »Det är så att jag har nog gjort mycket som jag skulle trott en gång att jag icke tordes för syndens skull. Men jag såg icke då att med synd följer det att man måste trampa på andra.»

»Erlend ville sluta upp med sin laglösa levnad, långt innan han mötte dig», svarade Åshild häftigt. »Det var slut mellan de två redan förut.»

»Jag vet det», svarade Kristin. »Men hon har väl aldrig fått

176