»Jag märker, Lavrans Björgulfson, att vad I mest haven emot mitt syskonbarn är att han hade denna olyckan med Sigurd Saksulvsons hustru. Och det är ju så att rätt var detta icke. Men I mån då besinna, man, i Guds namn — där gick denne ungersvennen i huset med ett ungt och fagert viv, och hon hade en gammal kall, oduglig husbonde — och natten är ett halvår lång däruppe; icke synes mig man kunde vänta stort annat, såvida ej Erlend varit rentav en helig man, Det kan ej nekas, munkblod har Erlend aldrig haft, men jag tänker heller icke eder unga, väna dotter skulle vara tacksam, om I gåven henne åt en munk. — Det är ju så att Erlend ställde sig dumt och värre än dumt därefter — Men denna saken må väl få ett slut någon gång — vi, hans fränder, ha strävat att hjälpa svennen på fötter igen, kvinnan är död, och Erlend har efter förmåga sörjt för hennes kropp och själ, bispen i Oslo har själv givit honom avlösning, och nu är han hemkommen, renad av det heliga blodet i Schwerin — viljen I vara strängare än bispen i Oslo och ärkebiskopen, eller vem det nu är därnere, som har det kosteliga blodet om hand —?
Käre Lavrans, det är sant att renlevnad är en god ting, men en vuxen man mäktar sannerligen icke med den utan en särskild nådegåva av Gud. Vid Sankt Olav — I fån då minnas att den helge kungen själv icke fick den gåvan, förrän det led mot slutet av hans liv härnere — sannolikt var det Guds vilja, att han först skulle avla den duktige svennen kung Magnus, som avvärjde hedningarnas anlopp mot nordlanden. Kungl Olav hade icke den sonen med sin drottning, och likväl sitter han bland de högsta helgonen i himmelrik. Ja, jag ser på er att I finnen detta vara ohöviskt tal —»
Herr Bård avbröt:
»Lavrans Björgulfson, mig likade icke denna sak bättre än eder, när Erlend kom till mig första gången och sade att han vänt sin håg till en mö som var bortlovad. Men jag har sedan förstått att där är en så stark kärlek mellan dessa båda unga att det skulle vara en stor synd att skilja dem åt. Erlend var med mig till det sista julgillet kung Håkon höll för sina män — där möttes de, och strax de sågo varandra, svimmade eder dotter och låg som död en lång stund — men jag såg på min fosterson att han hellre ville mista sitt liv än henne.»
Lavrans satt tyst en stund, innan han svarade:
»Ja, slikt synes fagert, när man hör det i en riddarsaga från sydlanden. Men vi äro nu icke i Bretland, och I torden väl själv också kräva mera av en man I togen till måg än att han fått eder dotter att dåna av älskog inför folks ögon —»
De två andra tego; då fortsatte Lavrans:
»Jag tänker det, I gode herrar, att hade icke Erlend Nikulausson avkortat både sitt gods och sitt goda namn, då sutten I icke här och båden så enträget en man i mina villkor att jag skulle giva honom
186