och föga glada. De voro snälla mot henne, men när de talade med henne om hennes fästman, då märkte hon att det skedde efter föresats, att de gjorde det för att glädja henne och visa henne vänlighet och inte för att de själva hade lust att tala om Erlend. De hade ej blivit gladare över det gifte hon gjorde, nu sedan de lärt känna mannen. Erlend själv hade också varit stilla och tillbakadragen, den korta tid han varit på Jörundgård för trolovningen. — Och annorlunda kunde det väl ej vara, tänkte Kristin; han visste ju att hennes far endast ogärna givit sitt samtycke.
Sinsemellan hade hon och Erland knappt fått växla tio ord i enrum. Och det hade varit ovant och underligt för dem båda att sitta tillsammans så där i folks åsyn; nu hade de haft föga att tala om, därför att de haft så mycket hemligt gemensamt. Det dagades en osäker fruktan hos henne, obestämd och dunkel men ständigt närvarande — att det kanske på ett eller annat sätt kunde bli svårt för dem, när de blevo gifta, detta att de först stått varandra så nära och sedan så alltför länge varit helt skilda åt.
Men hon försökte slå det från sig. Det var meningen att Erlend skulle gästa dem på Jörundgård vid pingsttiden; han hade frågat Lavrans och Ragnfrid om de hade något emot att han kom, och Lavrans hade skrattat litet och svarat att nog skulle han då ta väl emot sin måg, det kunde Erlend ju veta.
Vid pingsttiden kunde de vandra ute tillsamman, de kunde då få talas vid som i flydda dagar, och då gick den väl bort, den där skuggan, som kommit mellan dem genom den långa skilsmässan, då de gått var för sig och burit sitt i ensamhet.
Under påsken voro Simon Andresson och hans hustru på Formo.
Kristin såg dem i kyrkan. Simons hustru stod ej långt från henne.
Hon måste vara mycket äldre än han, tänkte Kristin — nära trettio år. Fru Halfrid var liten och spenslig och mager, men hon hade ett förunderligt intagande ansikte. Själva den bleka, bruna färgen på hennes hår, som böljade fram under linklädet, var liksom så mild, och fulla av mildhet voro hennes ögon; de voro stora och grå med täta små guldstänk. Varje drag i hennes ansikte var fint och rent — men hon var litet gråblek i hyn, och när hon öppnade munnen, såg man att hon icke hade friska tänder. Hon såg ej stark ut och sades också vara sjuklig — det hade visst redan gått illa för henne flera gånger, hade Kristin hört. Hon undrade hur Simon kunde ha det med denna hustrun.
Jörundgårdsfolket och de från Formo hade hälsat på varandra tvärsöver kyrkbacken några gånger men icke talat med varandra. Men tredje dagen var Simon i kyrkan utan sin hustru. Då gick han bort till Lavrans, och de samtalade en stund. Kristin hörde att Ulvhild nämndes dem emellan. Efteråt talade han med Ragnfrid. Ramborg, som stod bredvid modern, sade helt högt: »Jag minns
