hundratalet människor — med tjänstfolk och barn — och de fattiga som skola mättas. Och om nu också du far bort med Erlend femte dagen, så stanna väl några av gästerna veckan ut — minst.»
»Du får bli kvar här och passa på ölet du, Kristin», sade Ragnfrid. »Jag måste gå och sörja för maten åt far och slåtterfolket.»
Kristin hämtade sin spånad och satte sig där i dörren åt baksidan. Hon stack in käppen med ulltotten i vänstra armhålan, medan hennes händer med tenen sjönko ned i knät.
Bakom gärdsgården skimrade kornaxen som silver och silke i solen. Över älvbruset hörde hon då och då ljudet av liar från ängarna ute på holmen — ibland bet järnet i sten. Fadern och husfolket knogade för att få slåttern undangjord. Det var ju så mycket att stå i med till hennes bröllop.
Lukten av den ljumma mäsken och den fräna utdunstningen från svinen kom henne att kväljas igen. Och middagshettan gjorde att hon blev så yr i huvudet och så matt. Vit och med stel rygg satt hon och väntde på att det skulle gå över — hon ville ej bli illamående igen.
— Så hade hon aldrig känt sig förr. Det tjänade nog ingenting till om hon försökte trösta sig med att det var ju inte säkert ändå, hon kunde ta fel. — Det som var mellan karet och henne —
Aderton renar. Inemot tvåhundra bröllopsgäster. — Folk skulle få något att skratta åt då, när det spordes att allt detta väsen gjorts bara för en kvinna som gick med barn och som man måste se till att få gift, innan —.
Ånej! — Hon kastade från sig spånaden och for upp. Med pannan mot brygghusväggen kräktes hon ned i nässlesnåren, som växte frodigt utmed den. Det vimlade av bruna larver på nässlorna — det kväljde henne ännu mera av att se det.
Kristin strök med händerna över sina svettvåta tinningar. Ånej, det var då säkert nog —.
De skulle vigas andra söndagen efter Mikaelsmässan, och så skulle deras bröllop firas i fem dagar. Det var mer än två månader till dess. Då kunde de väl se det på henne — modern och de andra hustrurna i bygden. De voro alltid så kloka, när det gällde sådant, visste alltid av när en kvinna gick med barn, månader innan Kristin kunde begripa vad de sågo det på. Stackare, hon börjar se så sjaskig ut — Otåligt gned Kristin händerna mot sina kinder, ty hon kände att de voro blodlöst vita.
Förr, då hade hon ju så ofta tänkt att detta måste väl hända en gång. Och hon hade ej varit så förfärligt rädd för det. Men det hade ej varit samma sak då, när de icke kunde och icke fingo komma tillsamman på hederligt vis. Det räknades ju — ja, som en skam på sätt och vis och synd också — men var det två unga, som ej ville låta tvinga sig från varandra, så glömde folk ej detta och ta-
