volden hade två unga hustrur efter varandra dött i barnsnöd — och likaså de två första hustrurna till Sigurd på Loptsgård. Och hennes egen farmor, som hon uppkallats efter.
Men rädd var inte det hon mest var. Hon hade tänkt så ofta under dessa åren, när hon gång på gång märkt att hon ännu ej var havande — att kanske skulle detta bli straffet för henne och Erlend att hon skulle fortfarande vara ofruktsam. De skulle få vänta och vänta förgäves på det de hade fruktat, skulle få hoppas lika fåfängt som de förut ängslats i oträngt mål. Tills de slutligen visste att en gång skulle de bäras ut från hans ättegård och vara borta — hans bror var ju präst, de barn han nu hade kunde aldrig få ärva honom. Munan Stumpe och hans söner skulle komma in och sätta sig i deras säte, och Erlend skulle vara utplånad ur släkten.
Hon tryckte ena handen hårt mot sitt sköte. Det var där — mellan gärdesgården och henne, mellan karet och henne. Mellan henne och hela världen var det — Erlends äkta son. Hon hade redan prövat det tecknet hon hört fru Åshild tala om en gång, att taga blod från högra och vänstra armen. Det var en son hon gick med. Vad han så skulle bringa henne — Hon mindes sina små döda bröder, föräldrarnas sorgsna ansikten de gånger de nämnt dem, hon mindes alla gånger hon sett dem i förtvivlan för Ulvhilds skull — och den natten Ulvhild dog. Hon tänkte på all sorg hon själv vållat dem, på faderns förgrämda uppsyn — och ännu var det ej slut på de sorger hon skulle draga över sin far och mor.
I alla fall, i alla fall! Kristin lade huvudet ned mot armen på gärdsgården; den andra handen höll hon ännu mot skötet. Om det så bragte henne nya sorger, om det skulle föra henne i döden — hellre ville hon dö för att föda Erlend en son än att, när de skulle dö båda en gång, husen skulle stå tomma efter dem och kornet bölja för främmande på deras åkrar —
Det kom någon i förstugan. Ölet! tänkte Kristin — jag skulle sett till det för länge sedan. Hon reste sig upp — då lutade Erlend sig ut under under dörrkarmen och kom fram i solskenet — strålande glad:
»Är det här du står», sade han. »Och du går mig icke ett steg till mötes en gång?» frågade han henne; han kom fram och omfamnade henne.
»Käre, har du kommit hit!» sade hon häpen.
Han måtte ha kommit direkt från hästen — hade kappan över axeln ännu och svärdet vid sidan — var orakad, smutsig och överhöljd av damm. Han var klädd i en röd dräkt, som föll i veck från halsringningen och var uppslitsad i sidorna nästan ända upp under armarna. Medan de gingo genom brygghuset och upp över tunet, slog dräkten kring honom så att låren syntes ända upp till midjan.
