Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/207

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

av samma tyg; han gick barfota och bar lien över axeln. Det enda vari han skilde sig från tjänstfolket var att han bar en axelkrage av läder för falken, som satt på hans vänstra skuldra. Han ledde Ramborg vid handen.

Lavrans hälsade nog så hjärtligt på sin måg och bad honom ursäkta att han ej kommit förr — de måste driva på, så mycket de orkade, med gårdsarbetet, ty själv var han tvungen att göra en köpstadsresa mellan slåtteranden och skördeanden. Men när Erlend vid matbordet framförde sitt ärende, blev Lavrans ganska tvär.

Undvara vagnar och hästar kunde han omöjligt nu. Erlend svarade att han fört med sig fyra löshästar själv. Lavrans menade att det blev minst tre lass. Dessutom måste ju flickan i alla fall behålla sina gångkläder, och de sängkläder hon skulle ha med sig behövde de här vid gården under bröllopet, så många gäster som de skulle härbärgera.

Ja, för all del, Erlend avstod. Det blev väl någon råd att få hem det i höst. Men han hade blivit så glad och hade tyckt det lät förståndigt, när abboten föreslagit att det fick fraktas med klosterskutan. Abboten hade påmint om frändskapen: »Det komma de nu alla ihåg», sade Erlend leende. Svärfaderns misslynthet tycktes ej på minsta vis besvära honom.

Det blev dock så att Erlend skulle få låna en vagn och få i väg ett lass, med de saker Kristin kunde bäst behöva, genast hon kom till sitt nya hem.

Dagen därefter fingo de då brått med att packa. Den stora och den lilla vävstolen tyckte modern kunde följa med nu — hon fick knappast tid att väva mer före bröllopet. Ragnfrid och dottern klippte ned den väv som satt i. Det var ofärgad vadmal men av finaste, mjukaste ull, med tottar från svarta får inspunna, som bildade regelbundet återkommande fläckar. Kristin och modern rullade hop tyget och lade in det i skinnsäcken. Kristin tänkte det kunde bli bra att svepa in ett lindebarn i, vackert också, om det kom röda eller blå lindor utanpå.

Systolen med skrinet, som Arne en gång förfärdigat, skulle också skickas. Kristin tog upp ur skrinet all saker hon småningom fått av Erlend. Hon visade modern den blå sammetskappan med rött mönster, som hon skulle rida brudefärden i. Modern vände och vred på den och kände på tyget och pälsfodret.

»Den kappan har kostat mycket», sade Ragnfrid. »När gav Erlend dig den?»

»Den gav han mig medan jag var i Nonneseter», sade dottern.

Kristins brudkista, den som modern hade samlat i, sedan hon var liten, packades nu om. Den var snidad i rutor med ett springande djur eller en fågel i lövverk inom varje fält. Hennes bruddräkt lade Ragnfrid ned i en av sina egna kistor. Den var ej riktigt färdig, de hade sytt på den under vintern. Den var av scharlakans-

199