de hästen och sprängde iväg norrut; han hade den stora timmerbilan i handen. Erlend red strax efter — alla männen följde med; några voro till häst, men andra kunde icke rå på de uppskrämda djuren, uppgåvo försöket och sprungo efter. Till sist kommo Ragnfrid och gårdens kvinnor med byttor och ämbar.
Ingen tycktes bry sig om ovädret längre. Vid blixtarnas ljus sågo de folk strömma ut ur husen längre ned i bygden. Sira Eirik sprang redan uppe i backen, följd av sitt husfolk. Det dundrade av hästhovar nere på bron, och några karlar sprängde förbi, de vände vita, förfärade ansikten mot sin brinnande kyrka.
Det blåste litet från sydost. Elden hade gott fäste i norra väggen; i väster var ingångsdörren redan spärrad. Men det hade ännu ej tagit eld i sydsidan eller i korets rundel.
Kristin och kvinnorna från Jörundgård kommo in på kyrkogården söder om byggnaden, på ett ställe där inhägnaden var nedriven.
Det väldiga röda skenet lyste upp himlen norr om kyrkan och platsen med bommarna att binda hästarna vid. Dit kunde ingen komma för hettan — korset stod ensamt därframme, badat i eldskenet. Det såg ut som det levde och rörde sig.
Genom eldens vinande och dån hördes ljudet av yxorna mot sydväggens stavar. Det var män i svalen som höggo och hackade, medan andra försökte riva ned själva svalgången. Några ropade till kvinnorna från Jörundgård att Lavrans och ett par män till hade följt med Sira Eirik in i kyrkan. De måste försöka få en öppning i väggen — det lekte små eldtungor mellan takspånen åt den här sidan också. Vände vinden sig, eller lugnade det något, så skulle elden spänna om hela kyrkan.
All tanke på släckning var fåfäng; det var icke tid att bilda kedja ned till älven, men på Ragnfrids tillsägelse ställde kvinnorna upp sig och langade vatten från den lilla bäcken, som rann vid vägkanten åt väster — det blev litet att hälla över sydväggen och de män som arbetade där. De gräto högt många av dem under tiden, av spänning och ängslan för dem som trängt in i den brinnande byggnaden, och av sorg över sin kyrka.
Kristin stod längst fram i kvinnornas led och langade ämbar — hon stirrade andlöst på kyrkan där de voro, både fadern och visst Erlend med.
Svalgångens pelare lågo nedrivna i en oredig massa av trä och spånor från taket. Männen höggo in på stavväggen av alla krafter — en hel hop hade lyft en timmerstock och stötte med den.
Erlend och en hans svenner kommo ut genom den lilla dörren i sydsidan av koret; de buro mellan sig den stora kistan från skrudhuset — den som Eirik brukade sitta på när han hörde bikt. Erlend och mannen släpade ut kistan på kyrkogården.
Kristin hörde ej vad han ropade; han skyndade tillbaka upp i
