gå till tinget. Hon frågade prästen om han ansåg att hon borde taga detta som ett tecken. Kanske var det Guds vilja att hon skulle säga till sin far att hon var ovärdig att bära brudkrona; det vore mera lämpligt att hon bleve given Erlend Nikulausson till äkta utan högtidligheter.
Men Sira Eirik brusade upp, hans ögon gnistrade av vrede:
»Tänker du Gud frågar så mycket efter huru I hyndor rännen och förspillen eder själva att han skulle bränna upp en fager och ärorik kyrka för din skull! Låt du högmodet fara och gör icke din mor och Lavrans en sorg den de sent torde övervinna! Bär du icke kronan med heder på din högtidsdag, så är det illa för dig, men — desto mer tarven I vigseln du och Erlend, när I givens samman. Envar har sina synder att svara för, därför är väl denna olyckan kommen över oss alla. Se till att du bättrar ditt leverne, och hjälpen till att få kyrkan rest igen, både du och Erlend!»
Kristin tänkte på att hon hade ju ändå inte sagt detta sista som tillstött — men hon lugnade sig i alla fall.
Hon gick med männen till tinget. Lavrans kom med armen i
band, och Erlend hade många brännsår i ansiktet; han såg ryslig ut,
men han skrattade åt det. Intet av såren var stort, och han sade
att han hoppades de ej skulle skada hans utseende vid den tid då
han skulle stå brudgum. Han reste sig upp efter Lavrans och lovade
offra till kyrkan fyra marker silver och för sin fästekvinna, med
Lavrans’ samtycke, ett hemman av Kristins jord i socknen.
Erlend måste stanna vid Jörundgård en vecka för sina sårs skull. Kristin såg att det var som om Lavrans kommit att tycka bättre om sin måg sedan brandaftonen; männen syntes nu vara helt goda vänner. Hon tänkte då att kanske fadern kunde komma att bli så förtjust i Erlend att han skulle döma milt och ej ta det så tungt som hon fruktat, när den tid kom då han insåg huru de försyndat sig mot honom.
VIII
Detta år blev ovanligt gott över hela Norddalen. Det blev mycket hö, och det kom torrt under tak; från sätrarna återvände folk med rikliga ladugårdsprodukter och feta hjordar — och man hade sluppit nådigt undan från rovdjur i år. Säden stod så vacker att få människor kunde minnas sig ha sett den bättre — den blev fullmogen och väl matad, och vädret var det allra bästa. Mellan Bartolomeusmässan och Mariebördsmässa, den tid då man mest kunde frukta för frostnätter, regnade det litet och var milt och mulet, men sedan gick skördemånaden under sol och vind och milda, beslöjade nätter. Veckan efter Mikaelsmässan var den mesta säden inbärgad över hela bygden.
204
