på sin man, och få honom med sig i säng. Lavrans hade blivit starkt berusad fram på kvällen, det hade hon sett.
Hon snavade slutligen över honom, medan hon letande smög utmed uthusen — han låg raklång i gräset bakom badstugan.
Trevande i mörkret kände hon efter — jo, det var han. Hon trodde han sov, tog i hans skuldra och ville ha upp honom från den iskalla marken. Men han sov icke — i varje fall icke djupt.
»Vad vill du?» frågade han med grötig röst.
»Du kan icke bli liggande här», sade hustrun. Hon stödde honom, ty han stod och vacklade. Med ena handen borstade hon av hans sammetsdräkt. »Det är tid vi gå i säng, vi också, husbonde.» Hon tog honom under armen och ledde den raglande mannen upp mot gården; de gingo utmed baksidan av uthusen.
»Du såg icke upp du, Ragnfrid, när du satt i brudsäng under kronan», sade han som förut. »Dottern vår, hon var mindre blyg hon, hon var icke blyg i ögonen, när hon såg på sin brudgum.»
»Hon har väntat på honom i sju halvår», sade modern stilla. »Då måtte hon väl töras se upp —»
»Nej, så ta mig djävulen om de ha väntat!» skrek fadern, och hustrun hyssjade förskräckt på honom.
De voro i den smala gången mellan baksidan av hemlighuset och en gärdesgård. Lavrans slog knutna handen i den undre bjälken på avträdet.
»Jag lade dig här till spott och blygd, du stock. Jag lade dig här, så att träcken skulle fräta dig. Jag lade dig här till straff, för att du slog den lilla väna mön fördärvad för mig. Jag borde lagt dig över loftsdörren och hedrat och tackat dig med prydliga sniderier, för att du frälste henne undan skam och sorg — för att du vållade att min Ulvhild dog som ett menlöst barn —»
Han vände sig om, raglade mot gärdesgården och föll framstupa över den. Med huvudet mot armarna grät han hejdlöst, med långa, djupa stönanden emellanåt.
Hustrun lade armen om hans axlar:
»Lavrans, Lavrans.» Men hon kunde icke lugna honom — »Husbonde!»
»Åh, aldrig, aldrig, aldrig skulle jag givit henne åt den mannen! Gud hjälpe mig — jag har nog vetat det hela tiden — han hade brutit ned hennes ungdom och hennes fagra heder. Jag trodde det icke, nej, kunde jag tro slikt om Kristin — men jag visste det ändå. Men likafullt så är hon för god åt den veke svennen, som ött sig själv och henne — hade han än förfört henne tio gånger — jag skulle icke ha givit henne åt honom, så att han kan få förspilla mer av hennes liv och lycka —»
»Vad annan råd var det då?» sade modern undergivet. »Du förstår det ju du också, hon var redan hans —»
»Ja, det hade icke tarvats så stor uppståndelse för att ge Erlend
216
