Hustrun gav till ett dovt, djupt stönande — hon kastade sig ned på sidan i höet. Lavrans flyttade handen bort till hennes skuldra.
»Men jag har icke kunnat», sade han häftigt och ångestfullt. »Nej, jag kunde icke vara slik som du ville ha mig — då vi voro unga. Jag är icke sådan —»
Om en stund sade Ragnfrid sakta och under gråt:
»Vi ha ju levat lyckligt samman likafullt — Lavrans — alla dessa år.»
»Så har jag själv trott», svarade han mörkt.
Tankarna tumlade och trängdes om varandra inom honom. Den enda, nakna blicken, i vilken brud och brudgum mötts, de två unga anletena, som flammat upp i röd låga — det föreföll honom som en skamlöshet. Han hade känt svedande blygsel över att detta var hans dotter. Men han kunde ej komma ifrån de ögonen — och vilt och blint stred han emot att täckelset skulle rivas från något i hans eget hjärta, något han aldrig velat veta av — han hade värjt sig mot sin egen hustru, när hon sökte efter det.
Han hade icke kunnat — for han häftigt ut mot sig själv — i djävulens namn, han hade blivit bortgift som pojke, han hade icke valt själv, hon var äldre än han — han hade icke åtrått henne; han hade ej velat lära detta av henne — älskog. Han blev het av blygsel ännu, när han tänkte på det — att hon velat ha honom till att älska henne, när han icke åstundat slik kärlek av henne; att hon hade bjudit honom allt detta som han aldrig bett om.
Han hade varit henne en god husbonde, det hade han själv trott. Han hade visat henne all den heder han kunnat, givit henne full myndighet jämte sig och rådfört sig med henne i allt, varit henne trogen — och sex barn hade de då haft. Han hade bara velat få lov att leva samman med henne utan att hon ständigt skulle gripa efter detta i hans hjärta, som han själv icke ville blotta —.
Ingen hade han burit älskog till. — Ingunn, Karls hustru på Bru — Lavrans rodnade i kolmörkret. Han hade alltid gästat dem, när han reste ned genom dalen. Han hade visst aldrig en enda gång talat med husfrun i enrum. Men när han såg henne — bara han tänkte på henne, förnam han något som den första lukten från markerna om våren, just när snön gått bort. Han visste det nu, det kunde hänt honom också — han kunde ha älskat, han med.
Men han hade blivit gift så ung, och han hade blivit skygg. Så hade han kommit till att trivas bäst ute i ödeskogen — inåt vidderna, där allt liv som lever vill ha stort utrymme omkring sig, rum att fly undan — skygga speja de mot varje främmande, som vill smyga sig in på dem —.
En tid på året fanns det, då djuren i skogen och fjället glömde sin skygghet. Då de brusade mot sin hona. Men han hade fått sin given åt sig. Och hon hade bjudit honom vad han icke giljat till —.
218
