— jag tordes icke gå ned på fjorden, jag tordes ej för synden, ej med barnet. Och så hade jag — så hade jag börjat hålla så mycket av dig!» Hon skrek till en gång som i vildaste smärta. Mannen vände hastigt huvudet mot henne.
»När Björgulf var född — åh, jag tyckte jag hade honom kärare än mitt eget liv. När han låg och drogs med döden — jag tänkte, slocknar han, så slocknar jag också. Men jag bad icke Gud skona piltens liv —»
Lavrans satt tyst mycket länge, innan han frågade dött och tungt:
»Var det för att icke jag var hans far?»
»Jag visste icke om du var det», sade Ragnfrid stelnande.
Länge sutto de dödsstilla båda två. Så frågade mannen med ens häftigt:
»I Jesu namn, Ragnfrid — varför säger du mig detta — nu?»
»Åh, jag vet icke.» Hon vred sina händer, så att det knakade i lederna. »För att du skall kunna taga hämnd på mig. Jaga ut mig från din gård —»
»Tänker du det skulle hjälpa mig —» Hans röst skalv av hån. »Så är det döttrarna våra», sade han sakta. »Kristin och den lilla.»
Ragnfrid satt en stund.
»Jag minns hur du dömde om Erlend Nikulausson», sade hon stilla. »Hur dömer du då om mig —?»
Det gick en lång rysning som av köld genom mannens kropp — löste något av stelheten.
»Du har nu — vi ha nu levat samman i sju och tjugu år — snart. Det är icke som när det gällde en främmande man. Jag förstår ju, att du haft det värre än svårt.»
Ragnfrid sjönk snyftande samman under hans ord. Hon vågade treva efter hans ena hand. Han rörde sig ej, satt stilla som en död. Då grät hon högre och högre — hennes make satt lika orörlig och såg mot det gråa gryningsljuset kring dörren. Till slut låg hon som om alla tårar sinat. Då strök han lätt över hennes arm. Så började hon gråta igen.
»Minns du», sade hon, med avbrott för gråten, »den mannen som kom till oss en gång, medan vi voro på Skog? Han som kunde de gamla kvädena? Minns du ett om en död man, som kommit tillbaka från kvalens boning och givit sonen i arv en sägen om vad han sett? Där hördes gny, sade han, från helvetets djupaste grund — åt sina män malde trolösa hustrur mull till mat. Blodiga voro stenarna de drogo, blodigt hängde hjärtat ut ur deras bröst —»
Lavrans sade intet.
»Jag har tänkt i alla dessa år på de orden», sade Ragnfrid. »Varje dag var det som om mitt hjärta blödde, ty varje dag tyckte jag att jag malde dig mull till mat —»
