något tillskrynklat under kappans hätta. I detsamma hon trädde tillbaka till sin plats, nickade hon åt de unga och smålog; Erlend nickade leende till svar och såg ned på sin hustru. Då var han så fager i anletet, och åter kände Kristin hur hjärtat krympte samman i henne — hon tyckte så synd om honom. Hon visste, vad han tänkte nu, då han såg henne stå här i hans sal, med det långa, snövita hustrulinet nedöver den scharlakansröda brudklänningen. På morgonen hade hon måst linda ett långt, vävt bälte hårt om magen och midjan under kläderna, innan hon kunde få dräkten att sitta ordentligt. Och hon hade gnidit sina kinder med en röd salva, som fru Åshild givit henne. Medan hon så skötte om sig, hade hon tänkt, harmsen och full av sorg, att Erlend såg nog inte så mycket på henne nu, sedan han väl fått henne — eftersom han ännu ej märkt något. Nu ångrade hon bittert att hon ingenting hade sagt.
Medan de nygifta stodo så, hand i hand, gingo prästerna rummet runt, välsignande hus och härd och säng och bord.
Så bar en tjänstekvinna fram husets nycklar till Erlend. Han häktade den tunga knippan vid Kristins bälte — och han såg ut, när han gjorde det, som om han helst velat kyssa henne med detsamma. En man kom med ett högt horn, beslaget med gyllne ringar — Erlend satte det för munnen och drack henne till:
»Hell och säll i egen gård, husfru!»
Och gästerna ropade och skrattade, medan hon drack med sin man, och resten av vinet hällde de ut i elden på härden.
Så stämde lekare upp och spelade, då Erlend Nikulausson förde sin maka till högsätet, och allt gillefolket gick till bords.
Tredje dagen började gästerna bryta upp, och femte dagen vid nontiden foro de sista. Så var Kristin ensam med sin man på Husaby.
Det första hon gjorde var att hon befallde tjänstfolket att ta bort allt löst ur sängen, tvätta den och väggarna omkring med lut samt bära ut halmen och bränna upp den. Så fick hon fyllt inunder med frisk halm och bäddade ovanpå med sängkläder av vad hon själv fört med till gården. Det led långt fram på natten, innan detta arbete var fullt färdigt. Men Kristin sade till att detta skulle göras med alla bäddar vid gården och att alla fällar skulle upphettas i badstun — tärnorna fingo taga itu med det genast nästa morgon och göra undan så mycket de kunde hinna med före helgen. Erlend skakade på huvudet och skrattade — hon var något till kvinna! Men han var nog så skamsen.
Kristin hade inte fått sova stort första natten, och det fast prästerna invigt hennes säng. Ovanpå var det bäddat med sidenöverdragna bolster, linnelakan och de präktigaste åkläden och skinn, men i botten låg smutsig, möglig halm, det var löss i sängkläderna och i den ståtliga svarta björnfällen, som låg överst.
Både ett och annat hade hon hunnit se redan på de här dagarna. Under de dyrbara vävnader, som spänts över väggarna, hade sot och
228
