Kristin lade huvudet bakåt mot stolsryggen och såg upp mot de sotade takbjälkarna. Hon var trött —.
Åh nej, lätt hade hon icke haft det, dessa månader som hon varit på Husaby. Hon hade talat ut litet med Erlend om kvällen, den dagen de varit vid Medalby. Då förstod hon att han hade trott hon var vred på honom, för att han bragt detta över henne.
»Jag minns nog», sade han mycket lågmält. »Den dagen i våras vi gingo i skogen norrom kyrkan. Jag minns nog du bad mig låta dig vara —»
Kristin hade blivit glad för att han sagt detta. Eljest undrade hon nog ofta över hur många ting Erlend tycktes ha glömt. Men så sade han:
»Icke hade jag trott dig om det, Kristin, att du kunde gå och bära lönnligt agg till mig och te dig lika blid och glad. Ty du måste då länge ha vetat hur det var med mig. Jag hade trott om dig att du var så klar och ärlig som solen själv.»
»Ack, Erlend», sade hon sorgset, »det vet väl du bäst av alla i världen att jag har gått lönnvägar och varit falsk mot dem som trodde mig bäst.» Men hon ville så gärna att han skulle förstå. »— Nu vet jag icke om du minnes, vän, att förr har du handlat så mot mig som några icke lära kalla vackert. Och det vet Gud och Maria mö, att jag icke bar agg, och jag älskade dig icke mindre —»
Erlends ansikte blev vekt:
»Så tänkte jag», sade han sakta. »Men det vet du väl också — jag har strävat i alla dessa år för att gottgöra det jag förbrutit. Jag tröstade mig med att det skulle gå så till slut att jag kunde löna dig för att du var så trofast och tålmodig.»
Då hade hon frågat honom:
»Du har väl hört om min farfars bror och jungfru Bengta, som rymde ur Sverige mot hennes fränders vilja. Gud straffade dem med det att han icke gav dem något barn tillsammans. Har du aldrig fruktat det i dessa år att han skulle straffa oss så —»
Hon hade sagt till honom, bävande och sakta:
»Det kan du väl förstå, Erlend min, att jag icke var mycket glad i somras, när jag först märkte detta. Men likafullt tänkte jag —. Jag tänkte, att du skulle dö från mig, innan vi blevo gifta — jag ville hellre sitta efter dig med ditt barn än ensam. Jag tänkte, om jag skulle dö av det — det var dock bättre än att du icke skulle äga en äkta son, som kunde stiga i högsätet efter dig, när du skall gå bort från denna världen —»
Erlend svarade häftigt:
»Då månde jag finna sonen min alltför dyrköpt, skulle han kosta ditt liv. Tala icke så, Kristin — Så kärt har jag icke Husaby», sade han en stund efteråt, »helst sedan jag fått klart för mig att Orm aldrig kan taga mitt odal i arv —»
»Håller du mera av hennes son än min?» frågade Kristin då.
242
