Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/259

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Sedan satte de sig borta vid härden — hon i karmstolen och pojken på en trefot nära henne. Om en stund sade Orm Erlendsson sakta:

»Vill du ej förtälja något mera, medan vi sitta här, styvmor min?»

»Förtälja?» frågade Kristin frånvarande.

»Ja — en sägen eller något slikt — som kan hövas på julnatten», sade gossen förläget.

Kristin lutade sig bakåt i stolen och grep med sina tunna händer om armstödens djurhuvud:

»Den munken jag nämnde, han hade varit i Engeland också. Och han sade att där är en bygd där det växer törnbuskar, som blomstra med vita blommor var julnatt. Sankt Josef av Arimatea lade i land i den bygden då han flydde undan hedninrgarna och där stötte han sin stav i jorden, och den slog rot och blomstrade — han var den förste, som bar kristen tro till britternas land. Glastonborg heter bygden — nu minnes jag det. Broder Edvin hade själv sett de buskarna — Där i Glastonborg blev kung Artur jordad med sin drottning — honom har du väl hört om, han som var en av de sju värdigaste kämpar i kristenheten —.

Det sägs i Engeland att Kristi kors var gjort av alträ. Men vi brände ask under julhelgen därhemma, ty det var askved Sankt Josef hade till bränsle — Kristi fosterfar — när han skulle göra upp eld åt Maria mö och den nyfödde Guds son. Det hade far också hört av broder Edvin —»

»Men det växer icke mycket ask här nordanfjälls», sade pojken, »de gjorde slut på den i gamla tider till spjutskaft. Jag vet icke av någon annan ask här på Husabys ägor än den som står på östra sidan om gårdsgrinden, och den kan far icke hugga, ty under den bor gårdsvätten —. Du Kristin, de hade ju det heliga korset i Romaborg; då kunna de väl få reda på om det är sant att det är gjort av alträ —»

»Ja», sade Kristin, »icke vet jag om det är sant. Ty det vet du väl, så är det sagt, att korset blev gjort av en telning från livets träd, som Seth fick lov till att hämta ur Paradisets lustgård och bära hem till Adam, innan han dog —»

»Ja», sade Orm, »men förtälj då —»

En stund senare sade Kristin till barnet:

»Nu skulle du lägga dig litet ovanpå och sova, frände. Det blir länge än, innan kyrkfolket kommer tillbaka.»

Orm steg upp:

»Vi hava icke hälsat varann som fränder ännu, Kristin Lavransdotter.» Han gick bort och tog ett horn från bordet, drack sin styvmor till och räckte henne kärlet.

Det kändes som om det rann isvatten ned över hennes rygg. Hon måste minnas den stund då Orms mor ville dricka med henne.

251