vackrare här vid fjällbäcken än hemma utmed älven. Då plockade Kristin och band hop dem med grässtrån, vartefter, tills hon hade gjort sig den vackraste, tätaste ljusröda krans. Barnet trycke ned den kring sitt hår och sprang till gölen för att se hur hon tog sig ut, nu då hon var så prydd som en vuxen mö, som skall tråda dans.
Hon böjde sig ut över vattnet och såg sin egen dunkla bild stiga upp från bottnen och bli klarare, allteftersom den kom henne till mötes — då såg hon i bäckens spegel att det stod en människa mellan björkarna på andra sidan och lutade sig mot henne. Brått reste hon sig upp på knä och såg ditöver. Först tyckte hon bara det var fjällväggen och träden som klängde sig fast vid dess fot. Men med ens blev hon varse ett ansikte bland lövet — det stod en fru därborta med vitt ansikte, yvigt, lingult hår — de stora ljusgrå ögonen och de vidgade blekröda näsborrrarna påminde om Guldsvennens. Hon var klädd i något blankt lövgrönt, och grenar och kvistar dolde henne ända upp till de breda brösten, som voro fullsatta med spännen och blanka kedjor.
Kristin stirrade på synen — då lyfte frun ena handen och visade henne en krans av gyllne blommor; hon vinkade med den.
Bakom sig hörde Kristin Guldsvein gnägga högt i skräck — hon vände på huvudet — hingsten stegrade sig, skrek så det gav genljud, svängde runt och satte iväg uppåt, så att det dånade i marken. De andra hästarna följde efter — de satte av rätt upp i uren, så att stenar smattrande rasade utför och grenar och rötter brötos och knakade.
Då skrek Kristin, så det skallade i högan sky. »Far», skrek hon, »far!» Hon kom på fötter, sprang uppåt efter hästarna och tordes ej se sig om över axeln, klev uppför uren, trampade på sin klänningsfåll och skred utför ett stycke, klättrade ånyo och tog för sig med blödande händer, kröp på ömma illa slagna knän, ropade omväxlande på Guldsvein och på fadern — medan svetten trängde fram över hela hennes kropp, rann som vatten ned i ögonen, och hjärtat dunkade, som om det ville krossas mot bröstkorgen; ångestgråten pressade hop strupen.
»Åh far, åh far!»
Då hörde hon hans röst någonstädes ovanför. Hon såg honom komma med långa språng ned genom uren — den ljusa, solvita uren; småbjörk och asp stodo stilla där uppåt och blänkte med små silverglimtar från bladen — fjällsluttningen var så stilla och ljus, men fadern kom springande nedåt och ropade hennes namn, och Kristin sjönk ihop och kände att nu var hon räddad.
»Sankta Maria!» Lavrans knäböjde bredvid dottern och tryckte henne intill sig, han var blek med ett underligt drag kring munnen, så att Kristin blev ännu räddare; det var som om hon först i hans ansikte såg i vilken stor fara hon svävat.
18
