Kristin satt mörkröd i ansiktet. Hon darrade på händerna och vågade inte ens kasta en förstulen blick på Erlend. Vreden sjöd i henne — här sutto de främmande fruarna och Orm och tjänstfolket. Detta var alltså den höviskhet Erlends rika fränder iakttogo —
Då sade herr Bård, med så låg röst att endast de som sutto närmast skulle höra det:
»Icke fattar jag att detta är något att skämta med — att Erlend ställt så med sitt gifte. Jag gick i god för dig, Erlend, inför Lavrans Björgulfson —»
»Ja, det var djävulen så obetänkt gjort av dig, fosterfader», sade Erlend högljutt och häftigt. »Och jag fattar icke att du kunde vara så enfaldig. För du, du känner mig väl också —»
Men nu blev Munan rent oregerlig:
»Jo, nu skall jag säga varför detta synes mig gamman. Minns du vad du svarade mig, du Bård, då jag kom till dz och sade att nu måste vi hjälpa Erlend till detta gifte — nej, nu vill jag berätta det, Erlend skall få veta vad du trodde om mig — så och så står det mellan dem, sade jag, och får han icke Kristin Lavransdotter, så må Gud och Maria mö veta vad galenskaper vi månde få skåda. Då sporde du om det var därför jag äntligen ville ha honom gift med den förförda mön, för det jag tänkte hon kanske var ofruktsam, då hon gått fri så länge. Men jag tänker I kännen mig, I andre, I veten jag är mina fränder en fulltrogen frände —», han brast i gråt av rörelse.
»Så vare Gud mitt vittne och alla heliga män — aldrig har jag traktat efter ditt gods, frände — annars så står ju också Gunnulv mellan mig och Husaby. Men jag svarade dig, Bård — det vet du — att den första sonen, som Kristin fick, honom skulle jag giva min gullagda kniv med valbensslidan — här kan du få den —», ropade han gråtande och kastade det praktfulla vapnet till henne över bordet. »Blir det ej son denna gång, så blir det väl nästa år.»
Tårar av skam och vrede runno ned över Kristins heta kinder. Hon kämpade hårt för att inte falla ihop. Men de två främmande fruarna sutto och åto så lugnt, som om de voro vana vid sådana uppträden. Och Erlend viskade att hon skulle ta dolken: »annars håller Munan på med detta hela kvällen —»
»Ja, och så vill jag icke dölja», fortfor Munan, »att jag unnar din far han får se att han förhastade sig, när han svarade för ditt sinnelag. Så högmodig var Lavrans — vi voro icke goda nog för honom, vi, och du var alltför fin och skär, för att du skulle kunna tåla en man som Erlend i sängen din. Han talade som om han trodde du icke kunde härda ut med att göra annat nattetid än sjunga i nunnekoren, Jag sade det åt honom, käre Lavrans, sade jag, eder dotter är en fager och frisk, livaktig ungmö, och vinternatten är lång och kall här i landet —»
256
