kväda. Fadern gjorde sig inte så rar — och han kunde leka så vänt på sin harpa.
Så lade Ulvhild från sig slända och tott och tog sig bakåt över höfterna.
»Är du trött i ryggen nu, Ulvhild liten?» frågade fadern och tog henne upp i sitt knä. Någon gick efter tavelleken, och fadern och Ulvhild flyttade brickorna, tills det blev sängdags. Hon mindes den lilla systerns gula lockar, som flöto ut över faderns brungröna vadmalsärm. Han höll så ömt om den lilla svaga ryggen.
Fars stora slanka händer med en tung gulring på varje lillfinger! De hade varit hans mors. Den med den röda stenen, hennes brudring, kade han sagt att Kristin skulle ha efter honom. Men den han bar på sin högra hand, med en sten som var halvt blå och halvt vit liksom hans sköldemärke, den hade herr Björgulf låtit göra åt sin fru, när hon gick med barnet — hon skulle få den, när hon fött honom en son. Tre nätter hade Kristin Sigurdsdotter burit ringen, så band hon den vid gossens hals, och Lavrans sade att han ville ha den på sig i graven.
Åh, vad skulle hennes far säga, när han fick veta detta om henne? När det spriddes ut i bygden därhemma och han visste med sig, vart han for, till kyrkan och på ting eller stämma, att var man skrattade bakom hans rygg, för det han låtit lura sig så. På Jörundgård hade de klätt ut en frilla med Sundbukronan över utslaget hår —
»Folk säger ju det om mig att jag kan icke aga mina barn.» Hon mindes faderns ansikte, när han sade det — han skulle vara sträng och allvarlig, men hans ögon voro muntra. Hon hade gjort sig skyldig till en eller annan liten förseelse — tilltalat honom oåtspord, i främmandes närvaro, eller något dylikt. »Ja du, Kristin, du hyser icke mycken fruktan för far din, du!» Så måste han skratta, och hon skrattade med. »Ja, men det är illa det, Kristin.» Och ingen av dem visste vad det var som var så illa — att hon inte hade den rätta skräcken i sig för sin far, eller att han omöjligt kunde hålla sig allvarsam när han skulle tillrättavisa henne.
— Det var som om den olidliga ängslan för att det skulle vara något på tok med barnet gick över och kom i bakgrunden, alltefter som Kristin fick känna av mera kroppslig vedermöda och plåga. Hon försökte tänka framåt — om en månad; då hade hon redan haft sin gosse någon tid. Men det blev inte verkligt för henne. Hon bara längtade och längtade efter hemmet.
En gång frågade Erlend om hon ville att han skulle sända bud efter hennes mor. Men hon hade sagt nej — hon trodde icke att modern orkade resa så långt vintertid. Nu ångrade hon sig. Och hon ångrade att hon sagt nej till Tordis på Laugarbru, som äntligen velat följa med henne norrut och gå henne tillhanda, första vintern hon skulle vara husfru. Men hon blygdes inför Tordis. Tordis hade
