minst av allt som om han velat skryta med sin lärdom. Men när hon hunnit sansa sig litet, så hade han berättat så mycket att Kristin tyckte hon aldrig förr hade förstått vilken stor värld det fanns utanför Norge. Hon glömde sig själv och allt sitt, medan hon satt och såg upp i prästens runda ansikte med de kraftiga kindbenen, med det fina och livfulla leendet. Han hade lagt ena benet över det andra knät, under rocken, och satt med de vita, kraftiga händerna knäppta om fotleden.
När han frampå eftermiddagen kom in till henne, frågade han
om de skulle leka tavel. Kristin måste svara att hon icke trodde
det fanns något tavelspel i huset.
»Icke det?» frågade prästen förundrad. Han gick bort till Ulv:
»Vet du, Ulv, var Erlend har gjort av mors guldtavel? — De lektingestarna som voro här efter henne — han har nu väl icke låtit någon få dem?»
»De äro i ett skrin uppe på riddarloftet», sade Ulv. »Han ville väl snarare icke att någon skulle få dem — som var här på gården förr i tiden», sade mannen lågmält. »Vill du, Gunnulv, att jag skall gå efter skrinet?»
»Ja, det kan nu väl Erlend icke misstycka», sade prästen.
Strax efteråt kommo de två tillbaka med ett stort, snidat skrin. Nyckeln satt i, och Gunnulv låste upp. Överst låg en langleik och ett annat strängaspel, som Kristin aldrig förr sett maken till. Gunnulv kallade det psalterion — han lät fingrarna löpa över strängarna, men det var alldeles ostämt. Där funnos bandrullar, silkesnystan, broderade handskar och huvudbonader av siden och tre böcker med spännen. Till sist fann prästen tavelspelet; spelbrädan var rutad i vitt och guld, och brickorna voro av valben, vita och förgyllda.
Först nu kom Kristin att tänka på att hon inte sett till något enda av sådana ting som tjäna till tidsfördriv, så länge hon varit här på Husaby.
Kristin måste nu tillstå för sin svåger att hon var dum i tavellek och ej heller dugde mycket till i fråga om strängalek. Men böckerna var hon nyfiken att få se i.
»Ja, du har väl lärt att läsa i bok, du Kristin», frågade prästen. Och nu kunde hon med en viss stolthet svara att det hade hon då förstått sig på redan som barn. Och i klostret hade hon fått ros för att hon var så duktig i att läsa och skriva.
Prästen stod småleende över henne, medan hon bläddrade i böckerna. Den ena var en riddarsaga om Tristan och Isolde, och den andra var om heliga män — hon slog upp Sankt Martins saga. Den tredje boken var på latin och särskilt fagert präntad med stora, brokiga bokstäver i början på varje kapitel.
»Den har vår ättefader, biskop Nikulaus, ägt», sade Gunnulv.
268
