Där ligger en riddare i sitt blod.
Han är drotten båld och god.
Han ligger under scharlakan blå
med Corpus domini skrivet uppå —
»Var har du lärt den visan?» frågade Erlend.
»Åh — några piltar sjöngo den utanför det härbärge där jag bodde i Kanterborg», sade Gunnulv. »Så frestade jag att vända om den till norskt mål. Men det stämmer icke så gott —», han satt och varierade melodien på strängarna.
»Nej, bror — det är långt efter midnatt. Kristin kan visst tarva att komma i säng — är du trött, hustru min?»
Kristin såg skyggt upp på männen; hon var mycket blek:
»Jag vet icke —. Jag skall visst icke lägga mig i sängen härinne nu —»
»Är du sjuk?» frågade de båda och lutade sig över henne.
»Jag vet icke», sade hon som förut. Hon tog sig bakåt över höfterna. »Det känns så underligt i länden —»
Erlend sprang upp och gick mot dörren. Gunnulv följde efter:
»Det är illa att I ej haven fått dem hit förr, de husfruar, som skola hjälpa henne», sade han. »Är det mycket tidigare än hon väntat?»
Erlend blev blossande röd:
»Kristin tänkte hon icke skulle behöva andra än tärnorna sina — De ha fått barn själva, några av dem —», han försökte le.
»Du är icke vettig!» Gunnulv såg på honom. »Det har var torpargumma jordemoder och grannkvinnor hos sig, när hon skall i barnsäng — skall din husfru krypa i en vrå och gömma sig som en katta som får ungar! Nej bror, så mycket karl får du vara att du hämtar de yppersta husfruarna i bygden till Kristin —»
Erlend böjde sitt av blygsel rodnande ansikte:
»Det är sant sagt, bror. Jag skall rida ned till Råsvold själv — så får jag skicka svenner till de andra gårdarna. Stanna hos Kristin, du då!»
»Skall du fara bort?» frågade hustrun rädd, när hon såg Erlend ta ytterplaggen.
Han gick bort och lade armen om henne:
»Jag skall hämta de förnämligaste kvinnorna till dig, Kristin min. Gunnulv stannar hos dig, medan tärnorna reda till i kammaren», sade han och kysste henne.
»Kan du icke sända bud efter Audfinna Audunsdotter?» bad hon. »Men icke förrän i morgon — jag vill icke hon skall väckas ur sömnen för min skull — hon har mycket att sköta, det vet av —»
Gunnulv frågade brodern vem Audfinna var.
