helst ville hon få fara ned och stanna i bygden med detsamma. Lavrans sade att detta syntes honom rimligt, hon kunde få följa med dem nedåt nästa kväll. Han trodde han kunde få en äldre änka, som tjänade på Jörundgård, hitupp i hennes ställe.
Tordis hade brett skönt, friskt fjällgräs under fällarna i fållbänken; det luktade så starkt och gott, och Kristin somnade nästan, medan fadern läste Fader vår och Ave Maria över henne.
»Ja, det dröjer nog en tid innan jag tar dig med mig ut i fjället igen», sade Lavrans och klappade henne på kinden. Kristin vaknade upp med ett ryck.
»Far — får jag icke komma med dig söderut heller i höst, som du lovade?»
»Det få vi väl se», sade Lavrans, och strax efteråt sov Kristin sött mellan fårskinnsfällarna.
II.
Varje sommar plägade Lavrans Björgulfson företaga en ritt söderut och se till sin gård i Follo. Dessa faderns resor voro som årsringar i Kristins liv — de långsamma veckorna då han var borta och den stora glädjen när han kom hem med vackra gåvor, utländska tyger till hennes brudkista, fikon, russin och honungsbröd från Oslo — och mycket underbart att förtälja henne.
Men detta året förstod Kristin att det gällde något särskilt, förutom det vanliga, med faderns resa. Det blev uppskov på uppskov, de gamla från Loptsgård kommo ridande, rätt som det var, och sutto lutade över bordet med hennes far och mor, talade om arvsföljd och odal och inlösningsrätt och svårigheterna med att sköta gården härifrån och om biskopssätet och kungsgården i Oslo, som togo så mycken arbetshjälp från lantbruket i grannskapet. De hade nästan icke tid att leka med henne, utan hon blev utskickad till pigorna i eldhuset. Hennes morbror, Trond Ivarson från Sundbu, kom upp till dem oftare än han haft för sed — men han hade aldrig brukat skämta eller kela med Kristin.
Efter hand fick hon något reda på vad det var fråga om. Fadern hade, alltsedan han kom till Sil, sökt samla jord under sig här i bygden, och nu hade riddar Andres Gudmundson föreslagit Lavrans att tillbyta sig Formo, som var herr Andres’ mors odalgård, mot Skog, som låg bättre till för honom, emedan han var vid konungens hird och sällan kom hit till dalen. Lavrans ville ogärna skilja sig från Skog, som vår hans odalgård — den hade kommit i hans släkt genom kungsgåva; dock skulle bytet vara fördelaktigt för honom på många vis. Men också Lavrans’ bror, Åsmund Björgulfson, ville gärna lösa till sig Skog — han bodde nu i Hadeland, hade gift sig till en gård där — så det var osäkert huruvida Åsmund ville avstå från sin odalrätt.
20
