kungens franska läkare sade också att spetälsk var hon icke. Kung Håkon tog kärligt emot Erlend den gången och bad honom pröva den helge kung Erik Valdemarssons grav — kungens morfars. Där hade många fått bot för hudsjuka.
Erlend for till Danmark med mor, men hon dog ombord på skeppet söder om Stad. Då Erlend kom hem med henne — ja, du får minnas att far var mycket gammal, och Erlend hade varit en ohörsam son alla dagar — då Erlend kom till Nidaros med mors lik — satt far i vår gård i staden, och han ville icke släppa in Erlend, förrän han såg om pilten hade fått soten, sade han. Erlend tog sin häst och red och rastade icke förrän han kom till den gården där Eline satt med hans son. Sedan höll han fast vid henne trots allt, trots det att han själv var led på henne, och så gick det till att han förde henne in här på Husaby och satte henne till styret, när han blev herre på gården. Hon hade det taget i honom att hon sade, om han svek henne efter detta, var han värd att själv bliva slagen med spetälska —.
— Men nu är det allt tid att dina kvinnor ta hand om dig, Kristin —», han såg ned i det gråbleka unga ansiktet, som stelnat i rädsla och kval. Men när han ville gå mot dörren, ropade hon högt efter honom:
»Nej, nej, gå icke ifrån mig —!»
»Desto förr är det över», tröstade prästen, »då du är så sjuk allaredan —»
»Det är icke det!» Hon grep hårt om hans arm. »Gunnulv!»
Han tyckte han aldrig förr sett sådan skräck i en människas ansikte.
»Kristin — du får då minnas att detta icke är värre för dig än för andra kvinnor —»
»Jo, jo» Hon pressade sitt ansikte ned mot prästens arm. »För nu vet jag att Eline och hennes barn skulle sitta här. Henne hade han lovat tro och hjonelag, innan jag blev hans frilla —»
»Du vet det?» sade Gunnulv lugnt. »Erlend visste icke bättre själv då, men du förstår att det löftet kunde han ej hålla — aldrig hade ärkebiskopen samtyckt till att de två fått gifta sig. Tänk då icke slikt som att ditt giftermål icke skulle vara giltigt — du är Erlends lagtagna hustru —»
»Åh, jag hade spillt all rätt till att träda på denna jord, långt innan jag blev det — Och likväl var det värre än jag visste —. Åh, Gud give jag fick dö och detta barnet aldrig blev fött — icke törs jag se, vad det är jag burit —»
»Gud förlåte dig, Kristin — du vet icke vad du säger! Vill du önska att ditt barn skall dö ofött och odöpt —?»
»Ja, det som jag burit under mitt hjärta, det måste väl höra djävulen till i alla fall! Det kan icke frälsas — Åh, hade jag druckit den drycken Eline bjöd mig — det kunde kanske blivit förso-
