Audfinna Audunsdotter var den första kvinnan som kom. Hon fann barnsängskvinnan nere i lillstugan; Gunnulv satt hos henne, och ett par tärnor sysslade i rummet.
Audfinna hälsade vördnadsfulit på prästen, men Kristin steg upp och gick emot henne med framsträckt hand:
»Du skall ha tack, Audfinna, för att du kom — jag vet att det icke är lätt för dem att vara dig förutan hemma hos dig —»
Gunnulv hade sett forskande på kvinnan. Nu reste också han sig upp:
»Hederligt var det att du kom så fort; det göres väl behov att min fränka har någon hos sig som hon kan lita på — hon är främmande här i bygden, ung och oerfaren —»
»Jesus, hon är så vit som huvudlinet sitt», viskade Audfinna. »Menen I, herre, att jag törs giva henne en liten dvaladryck — hon tarvar visst någon vila, innan det tar henne hårdare.»
Hon sysslade stilla och raskt, kände på bädden, som tjänarinnorna gjort iordning på golvet, och bad dem gå efter fler kuddar och mera halm. Så ställde hon små stengrytor med örter i intill elden. Därefter började hon lösa upp alla band och knutar i Kristins dräkt, och sist drog hon ut nålarna ur den sjukas hår.
»Aldrig har jag sett så fagert!» sade hon, då hela floden av guldbrunt silkehår strömmade ned kring det vita ansiktet. Hon måste le: »Det kan nu icke ha mist mycket varken i storlek eller glans, om du så har gått med det bart Litet längre än rätt var —.»
Hon lade Kristin bekvämt till rätta bland kuddarna på golvet och stoppade väl om henne:
»Drick nu detta, så känner du icke värkarna så svårt — se till att du får sova litet dessemellan.»
Gunnulv skulle gå nu. Han kom bort och böjde sig över Kristin.
»Du ber väl för mig, Gunnulv!» sade hon tiggande.
»Jag skall bedja för dig, ända till dess jag har sett dig med ditt barn på armen — och därefter med», sade han och stack ned hennes hand under täcket igen.
Kristin låg halvt i dvala. Hon kände sig nästan bra. Smärtorna över korsryggen kommo och gingo och kommo igen — men det var så olikt allt hon hade känt, så var gång det var över, undrade hon nästan om hon ej bara inbillat sig det. Efter de tidiga morgontimmarnas kval och fasa kände hon det som om hon redan lyckligt och väl kommit undan den värsta ångesten och pinan. Audfinna gick så stilla och hängde upp barnkläder, täcken och skinn till värmning vid härden — rörde litet i sina grytor, så kryddoften spred sig i rummet. Till slut halvsov Kristin mellan värkarna och tyckte hon var hemma i brygghuset på Jörundgård och skulle hjälpa sin mor med att färga en stor väv — det var väl ångan av askbarken och nässlorna.
276
