gossen var Håvard Trondsson, yngsta barnet på Sundbu. Det blev tråkigt för honom därborta bland de vuxna syskonen, därför hade han hittat på nu i julas att han hellre ville följa med sin faster hem. Flickan var Helga Rolfsdotter — fränderna hade måst ta barnen med sig från Blakarsarv, när de foro hem efter gravölet; det var synd om dem, om de skulle nödgas se sin far, sådan han nu var. Det var trevligt för Ramborg att ha fått dessa fostersyskonen. »Vi börja åldras nu, Ragnfrid och jag», sade Lavrans. »Och hon är mera yr och lekfull, hon här, än Kristin var» Han strök dottern över det krusiga håret.
Erlend satte sig borta hos svärmodern, och hon frågade honom om Kristins nedkomst. Mågen såg att Lavrans lyssnade på de två. Så steg han upp, gick bort och tog på sig hatt och kappa. Han ämnade sig över till prästgården, sade han — ville be Sira Eirik komma med till dem och dricka.
Lavrans gick den upptrampade stigen över gärdena mot
Romundgård. Månen höll på att bärgas nu — men det gnistrade
tusen stjärnor över de vita fjällen. — Han hoppades att prästen måtte
vara hemma — nu förmådde han ej längre sitta ensam med de
andra.
Men när han kom in mellan gärdsgårdarna, nära tunet, såg han ett litet ljus komma emot honom. Gamle Audun bar det — när denne märkte att det var folk på vägen, ringde han med den lilla silverklockan. Lavrans Björgulfson kastade sig ned på knä i snödrivan vid vägkanten.
Audun gick förbi med vaxljuset och den lilla klockan, som ringde sprött och blitt. Efter red Sira Eirik. Han lyfte ciboriet högt i sina händer, då han kom förbi den knäböjande mannen, såg ej åt sidan, utan red stilla förbi, medan Lavrans böjde huvudet och räckte upp händerna till hälsning mot sin Frälsare.
— Det var en son till Einar Hnufa, som var med prästen — så det led mot slutet för gubben nu! Håhå ja, ja. — Lavrans läste bönerna för döende, innan han rest sig och gick hemåt. Detta mötet med Gud i natten hade likväl styrkt och tröstat honom mycket.
Sedan de lagt sig, frågade han hustrun:
»Visste du något om detta — att det stod så till med Kristin?»
»Gjorde icke du det?» sade Ragnfrid.
»Nej!» svarade mannen så kort att hon kunde förstå det hade väl varit i hans tankar någon gång i alla fall.
»Jag var nog rädd en tid i somras», sade modern tveksamt. »Jag såg att hon vämjdes vid maten. Men när det led längre fram, så tänkte jag, jag hade väl tagit miste. Hon tycktes så glad hela den tiden vi ställde för bröllopet —»
286
