»Är du så glad, Kristin, att du skall fara från mig så långt bort och på så lång tid?» frågade modern. Kristin blev både ledsen och modfälld och önskade att modern icke sagt detta. Men hon svarade så gott hon förstod:
»Nej, kära moder min, men jag är glad, för att jag skall få följa med min far.»
»Ja, du är väl det», säger Ragnfrid och suckar. Så kysste hon sitt barn och rättade litet på möns dräkt.
— Och äntligen sutto de då i sadeln, hela reseföljet — Kristin red på Morvin, som förr hade varit faderns ridhäst, han var gammal, klok och stadig. Ragnfrid räckte upp silverbägaren med den sista hjärtestyrkaren till mannen, lade ena handen på dotterns knä och bad henne minnas allt vad modern lagt henne på hjärtat.
Så redo de ut från gården i första gryningen. Dimman låg vit som mjölk över bygden. Men om en stund började den lätta, och så silade solsken igenom. Och drypande av dagg lyste där fram i det vita diset gräsvallar, gröna av efterslåttern, och blacka stubbåkrar och gula träd och rönn med blänkande röda bär. Fjällsidorna skymtade blåa höjande sig ur dis och ånga — så rämnade dimman och drev som molntappar mellan sluttningarna, och de redo genom dalen i det härligaste solsken, Kristin främst i skaran vid sin fars sida.
Till Hamar kommo de en mörk, regnig kväll, och Kristin satt
framtill på faderns sadel, ty hon var så trött att allting flöt
samman för hennes blick — sjön som lyste blekt därute åt höger, och
de mörka träden, som dröpo väta över dem, när de redo därunder,
och de svarta husklungorna på de färglösa, våta markerna utmed
vägen.
Hon hade slutat upp med att räkna dagarna — det föreföll henne som om hon varit på resa en evinnerlig tid. De hade besökt släkt och vänner nedåt dalen; hon hade blivit bekant med barn på storgårdarna och hade lekt i främmande stugor och på logar och tun, och hon hade många gånger haft på sig den röda klänningen med sidenärmarna. De hade rastat vid vägkanten om dagarna, när det var vackert väder; Arne hade plockat nötter åt henne, och hon hade fått sova efter måltiderna ovanpå lädersäckarna med deras kläder. I en gård hade de fått sidenklädda dynor i sängen, men en natt hade de legat i ett härbärge, och där var i en av de andra sängarna en kvinna, som låg och grät sakta och jämrande, var gång Kristin var vaken. Men varje natt hade hon sovit lugnt bakom sin fars breda, varma rygg.
Kristin vaknade med ett ryck — hon visste ej var hon var, men
det underliga, klingande dånande ljud hon hört i drömmen fortfor
alljämt. Hon låg ensam i en säng, och i rummet, där den stod, brann
det på härden.
