mande: »Menar du jag skulle lagt henne till last att hon hållit sig till Gissur — efter det jag låtit henne veta så ofta att mellan oss skulle det nu vara slut?»
Gunnulv böjde huvudet.
»Nej. Du har väl rätt», sade han trött och stilla.
Men vid detta lilla medgivande blossade Erlend upp — han kastade huvudet tillbaka och såg på prästen.
»Du är så öm om Kristin du, Gunnulv. Så som du har hängt över henne här hela våren — nästan mera än det höves en bror och en präst. Det är mest som du icke skulle unna mig henne — Vore det ej för att det stod så till med henne som det gjorde, när du först såg henne, kunde folk tro —»
Gunnulv såg på honom. Utom sig under broderns blick sprang Erlend upp — också Gunnulv reste sig. Då han fortfor att se, måttade Erlend efter honom med knytnäven. Prästen grep om hans handled. Erlend ville fara över brodern, men Gunnulv stod orubblig.
Han blev strax spak. »Jag skulle kommit ihåg att du är präst», sade han dämpat.
»Du ser att du behöver ej ha bekymmer för den saken», sade Gunnulv med ett litet leende — Erlend stod och gned sin handled.
»Ja, du har alltid varit så satans stark i händerna du
»Detta är som då vi voro piltar.» Gunnulvs röst blev underligt mjuk och mild. »Jag har tänkt på det titt i dessa år jag varit hemifrån — då vi voro piltar. Ofta voro vi ovänner, men aldrig varade det länge, Erlend.»
»Nu, Gunnulv», sade den andre sorgset, »kan det aldrig mer bli som då vi voro piltar.»
»Nej», svarade prästen stilla. »Det kan det väl ej —»
De stodo länge tysta. Till sist sade Gunnulv:
»Jag far bort nu, Erlend. Jag går ned till Eiliv och bjuder honom lev väl, och så far jag min väg. Ja, jag skall ut till prästen i Orkedal; jag skall icke komma till Nidaros, medan hon är där.» Han smålog litet.
»Gunnulv! Jag menade icke så — res icke från mig på detta sätt —»
Gunnulv stod där. Han drog häftigt efter andan ett par gånger, så sade han:
»Du skall få veta en sak om mig, Erlend — efter du vet att jag har reda på allt detta om dig. — Sätt dig!»
Prästen satte sig som förut. Erlend sträckte ut sig framför honom, låg med hakan i handen och såg upp i broderns underligt stela och spända drag. Så log han litet:
»Vad är det, Gunnulv — vill du skrifta för mig, du?»
»Ja», sade brodern sakta. Men så teg han länge igen. Erlend såg att han rörde läpparna en gång, och han klämde de knutna händerna hårt om knät.
