kors på sig själv och barnet, och så gingo de framåt; ehuru han steg varsamt, klungo hans sporrar så starkt mot stengolvet. Där voro jättestora pelare, som de gingo förbi och mellan pelarna var det som att se in i kolsvarta hålor.
Framme vid altaret böjde fadern knä, och Kristin knäföll vid hans sida. Hon började kunna urskilja i mörkret — det glittrade av guld och silver på altaren inne mellan pelarna, men på det de hade framför sig strålade ljusen, som stodo och brunno i förgyllda stakar, och där strålade det från de heliga kärlen och den stora, praktfulla tavlan bakom. Kristin måste åter tänka på berget — så hade hon trott det måste vara där, så mycken prakt men kanske ännu mera ljus. Och dvärgmöns bild kom för henne — men så lyfte hon ögonen och såg på väggen över tavlan Kristus själv, stor och sträng, högt uppsatt på korset. Hon blev rädd — han såg icke mild och sorgsen ut, så som hemma i deras egen lugna, timmerbruna kyrka, där han, med genomstungna fötter och händer, tungt hängde på sviktande armar och böjde det blodstänkta huvudet under törnekronan; utan han stod på en fotbräda med stelt utsträckta armar och upprätt huvud, håret var guldglänsande och krönt med guldkrona, anletet högburet och barskt.
Då försökte hon att följa med prästens ord, när han läste och sjöng, men hans tal var så otydligt och hastigt. Hemma var hon van vid att kunna urskilja varje ord, ty Sira Eirik hade det klaraste målföre, och han hade lärt henne vad de heliga orden betydde på norska, för att hon bättre skulle kunna hålla sina tankar hos Gud, när hon var i kyrkan.
Men hon kunde det inte här, ty varje ögonblick blev hon varse någonting i mörkret. Det fanns vindögon högt uppe på väggen, och de begynte glimta ljusare av dagern utifrån. Och nära intill där de knäböjde var rest en underlig, galgeliknande ställning av timmer, men bakom lågo ljusa stenblock, och där stodo murtråg och redskap — nu hörde hon att det kom folk, som gick och sysslade därinne. Men så föllo hennes blickar åter på den stränge Herren Kristus på väggen, och hon försökte hålla sina tankar fästa vid gudstjänsten. Iskylan från stengolvet kom hennes ben att domna ända till höfterna, och hennes knän gjorde ont. Men till sist började allting snurra runt för henne, så trött var hon.
Då reste sig fadern, gudstjänsten var slut. Prästen kom bort och hälsade på hennes far. Medan de samtalade, satte Kristin sig på ett trappsteg, för hon såg att det hade korgossen gjort. Han gäspade — och då måste hon också gäspa. När han märkte att hon såg på honom, putade han ut kinden med tungan och vände ut och in på ögonen mot henne. Därefter grävde han fram en pung under sin kåpa och tömde ut på stenarna allt som fanns i den — metkrokar, blyklumpar, läderremmar och ett par tärningar, och hela tiden gjorde han miner åt henne. Kristin var mäkta förundrad.
24
