»Nej, Erlend», sade Lavrans vårdslöst, »därtill kräves mer än att en man kan dåra kvinnorna. Var det mera med Knut Porse än det, att han lekte räv i gåshuset — då vore vi norska stormän alltför lata att vi skulle gitta gå man ur huse för att driva bort honom — om gåsen så är vår kungs mor. Men vem än herr Knut kan locka till att göra dårskaper för hans skull — han gör inga själv utan han har en mening med det. Han har sitt mål, han, och var viss på — det tar han icke ögonen från!»
Det blev ett uppehåll i samtalet. Då sade Erlend — det glittrade i ögonen på honom:
»Då ville jag att herr Knut var en norsk man!»
De andra sutto tysta en stund. Herr Erling tog en klunk ur bägaren, så sade han:
»Gud förbjude det — hade vi en slik man ibland oss här i Norge, då är jag rädd, det blev en bråd ända på landsfreden.»
»Landsfreden —!» sade Erlend hånfullt.
»Ja, landsfreden», svarade Erling Vidkunsson. »Du skall minnas, Erlend — icke vi allena av ridderskapet bygga och bo här i landet. Dig skulle det kanske tyckas gamman, om här stod upp en äventyrslysten och äregirig man som Knut Porse. Det var så förr i världen att när en man här i landet reste upprorsflock, då var det alltid lätt för honom att få följe bland stormännen. Antingen vunno de och fingo de län och fördelar, eller också vunno fränderna deras, och de fingo lejd för liv och egendom — ja, det står skrivet, vilka som miste sitt liv, men huvudparten bärgade sig, antingen det gick si eller så — det var nu våra fäder. Men allmogen, bygdemännen, Erlend — arbetsfolket, som krävdes på utskylder till två herrar mången gång under ett år och ändå måste glädjas var gång en flock drog genom bygden utan att bränna gårdarna deras och hugga ned boskapen — allmogen, som måste tåla slik olidlig tynga och övervåld — den tänker jag tackar Gud och Sankt Olav för gamle kung Håkon och kung Magnus och sönerna hans, som styrkte lagen och tryggade freden —»
»Ja, jag tror gärna att du tror detta —» Erlend kastade huvudet tillbaka. Lavrans satt och såg på den unge — han var vaken nog nu, Erlend. Hans mörka, lidelsefulla ansikte blossade, strupen spände sig som en båge i den slanka, bruna halsen. Så såg han bort på sin dotter. Kristin hade låtit arbetet sjunka och följde uppmärksamt männens samtal.
»Är du så viss på att bönder och meniga tänka så och prisa den nya ordningen? Det är sant att det ofta var hårda tider för dem — förr i världen då kungar och motkungar foro med härsköld genom landet. Jag vet att de ännu minnas den tid, då de måste draga till fjälls med boskap och kvinnor och barn, medan gårdarna stodo i ljusan låga nere i bygden. Jag har hört dem tala om det. Men jag vet att de minnas en sak till — att deras egna fäder voro med i
