spinna, att brygga och baka och mjölka — den undervisning varje barn behöver för att sköta sin gärning i världen.
Han hade klagat för sin ärkebiskop, över den oro och ängslan som kommo på honom, när han tänkte på rikedom, och hur mycket han tyckte om att vara rik. För sin egen kropps nödtorft behövde han föga; själv levde han som en fattig munk. Men han tyckte om att se så många gäster vid sitt bord, han tyckte om att förekomma fattigas behov med sina gåvor. Och han älskade sina hästar och sina böcker —.
Herr Eiliv talade allvarligt om kyrkans heder. Några voro kallade till att hedra den genom ett ståtligt och värdigt uppträdande, liksom andra voro kallade att genom frivilligt armod visa världen att rikedomen ingenting är i sig själv. Han påminde om de ärkebiskopar och prelater och präster som hade måst uthärda övervåld och landsflykt och förödmjukelser av kungarna förr i världen, för att de hävdat kyrkans rätt. Gång på gång hade de visat, att krävdes det av norska kyrkomän, så försakade de allt och följde Mästaren. Gud skulle själv giva tecknet, om det krävdes av oss — bara vi hölle detta fast i sikte, så behövde vi ej frukta för att rikedomen skulle bli en själafiende.
Hela tiden hade Gunnulv märkt att ärkebiskopen var föga belåten med att han tänkte och grubblade så mycket själv. Det tycktes Gunnulv att herr Eiliv Kortin och hans präster voro lika män som murade och murade på ett hus — kyrkans ära och kyrkans makt och kyrkans rätt. Gud månde väl veta att han själv var lika nitälskande för kyrkans sak som någon annan präst, inte skulle han dra sig för mödan att släpa sten och bära kalk till bygget. Men det var som om de voro rädda för att gå in i huset och vila ut i det. Det var som om de fruktade att komma på villospår, om de tänkte för mycket.
Han var inte rädd för det. Omöjligt kunde den man falla i kätteri som oavvänt höll sitt öga fast vid korset och oavlåtligt anförtrodde sig åt den heliga jungfruns beskydd. Icke var det faran för honom —.
Faran, det var den osläckliga längtan i hans sinne efter att vinna människors ynnest och vänskap.
Han, som hade känt i sitt väsens innersta grund — Gud älskar mig, för Gud är min själ lika kär och dyrbar som varje annan själ på jorden —.
Men därhemma steg det upp inom honom igen — minnet av allt som pinat honom i uppväxten och ungdomen. Att modern ej höll av honom så som hon höll av Erlend. Att fadern ej gitte befatta sig med honom så som han ständigt gjorde med Erlend. Sedan, hos Bård på Hästnäs, var det Erlend som var duktig och Erlend som försyndade sig — han själv bara gick där bredvid brodern. Erlend, Erlend var hövding för alla de unga gossarna, Erlend
