strax ut emot Orm med ursinniga ord. Gunnulv hörde på en stund:
»När du talar så till Orm, Erlend, är du lik vår far — som han plägade vara, när han talade till dig —»
Erlend tvärtystnade. Så ruskade han på sig:
»Jag vet då att så vettlöst bar icke jag mig åt, när jag var sven — rymma av gårde, en sjuk kvinna och en okynnespilt, i snöyra! Det är annars icke stort att skryta med Orms manhaftighet, men far sin är han icke rädd för, det ser du väl!»
»Du var icke rädd för far din, du heller», sade brodern leende.
Orm stod framför fadern, sade ingenting och bemödade sig om att se likgiltig ut.
»Ja, du kan gå», sade Erlend. »Jag är snart utled på alltihop vid Husaby. Men det vet jag att till sommaren skall Orm följa mig norrut, så blir det väl skick på Kristins lammunge. Han är icke så bortkommen heller», sade han ivrigt till brodern. »Han skjuter träffsäkert, skall du veta — rädd är han icke — men han är ständigt tvär och huglös, och så är det som han ej ägde märg i benen —»
»Ja, skäller du ofta ut sonen din så som nu, då är det ej underligt om han blir huglös», sade prästen.
Erlend slog om, skrattade och sade:
»Jag fick då ofta tåla värre av far — och det vet Gud att jag icke hängde huvudet för det. Men det må nu vara — nu har jag kommit hit, nu ska vi fira jul, eftersom det är jul. Var är Kristin? Vad var det hon hade att säga dig nu igen, då?»
»Jag tror icke hon hade något att tala med mig om», sade prästen. »Hon hade fått lust att höra mässan här i jul»
»Hon måtte då kunna reda sig med det hon får därhemma, tyckes mig», sade Erlend. »Men det är synd om henne — all ungdom täres av henne på detta sättet.» Han slog den ena handen i den andra. »Icke förstår jag hur Vårherre kan mena att vi tarva en son vart år —»
Gunnulv såg upp på brodern.
»Nå —. Ja, icke vet jag vad Vårherre menar att I tarven. Men Kristin tarvar väl mest att du är god mot henne då —»
»Ja, hon gör väl det», svarade Erlend sakta.
Nästa morgon gick Erlend till dagmässan med sin hustru. De
skulle till Gregoriuskyrkan — Erlend hörde alltid mässan där, när
han var i staden. De två gingo ensamma, och nedåt gatan, där
snön låg upptornad i drivor, tung och våt, ledde Erlend sin hustru
fint och höviskt vid handen. Han hade ej sagt ett ord till henne
om hennes rymning, och han hade varit vänlig mot Orm efter det
första utbrottet.
Kristin gick blek och stilla, med huvudet något sänkt; den långa
348
