är så föga listig, så han vet icke att vända det till sin fördel som han vunnit dessa två åren. Svåra år har det varit — och du går här med klen hälsa jämt och samt. Skall det fortsätta så, då blir du väl bruten till sist, du unga kvinna. Jag har hulpit dig, allt vad jag kunnat, här på gården — men detta andra — Erlends oförstånd.»
»Ja, det vet Gud», avbröt hon, »du har varit oss den bäste frände, Ulv vän, och aldrig kan jag fyllest tacka dig eller löna dig —»
Ulv reste sig, tände ett ljus vid härden, satte det i staken på bordet och blev stående därborta med ryggen åt husfrun. Kristin hade låtit händerna sjunka i knät — nu började hon nysta och trampa vaggan igen.
»Kan du icke sända bud till folket ditt därhemma?» frågade Ulv sakta. »Så att Lavrans kommer med i höst, när din mor skall komma till dig?»
»Jag har icke tänkt att göra mor omak i höst. Hon börjar åldras — och det händer nu alltför ofta att jag väntar min nedkomst — jag kan ej be henne komma till mig var gång» — hon log litet tvunget.
»Gör det denna gången», svarade Ulv. »Och bed att far din kommer med — så kan du spörja honom till råds i dessa saker —»
»Jag vill icke be min far om råd i detta», sade hon stilla och fast.
»Än Gunnulv då?» frågade Ulv om en stund. »Kan du icke tala med honom?»
»Det är icke tillbörligt att oroa honom med slikt nu», sade Kristin som förut.
»Menar du, för det han klostergivit sig?» Ulv skrattade hånfullt. »Aldrig har jag sport att munkarna mindre förstått sig på att styra med gods än annat folk.
Vill du icke söka råd hos någon, Kristin, så får du själv tala med Erlend», sade han, då hon inte svarade. »Tänk på sönerna dina, Kristin!»
Kristin satt länge tyst.
»Du, som är så god mot barnen våra, Ulv», sade hon till slut, »det skulle tyckas mig rimligare att du gifte dig och fick ditt eget att ha omsorg om — än att du skall gå här och — plåga dig — med Erlends och — mina svårigheter.»
Ulv vände sig om mot henne. Han stod med händerna om bordskanten bakom sig och såg på Kristin Lavransdotter. Ännu var hon lika spänstig och smärt och vacker, där hon satt. Hennes klänning var av mörkt hemmafärgat ylletyg, men det var ett fint, mjukt linnehuckle, som omslöt hennes stilla, bleka ansikte. Bältet, som nyckelknippan hängde i, var besatt med små silverrosor. Över barmen glittrade de två kedjorna med kors på; det stora, på de förgyllda länkarna, som hängde nästan ned till mid-
