Hon hade litat på honom. Hon kom ihåg Brynhilds loft, hon mindes hur bandet mellan honom och den andra slitits till sist. Hon mindes hans beteende, sedan hon blivit hans lagfästa brud. Men han hade dock hållit fast vid henne trots alla förödmjukelser och avslag; hon hade sett att han icke ville mista henne för allt guld på jorden nu heller.
Hon måste tänka på Haftor av Godö. Han hade alltid hängt efter henne med dumt snack och lättfärdiga later, närhelst de möttes, och hon hade aldrig brytt sig om det. Det var väl endast hans sätt att skämta. Hon kunde ej tro annat nu heller; hon hade tyckt om den muntra, vackra mannen — ja, hon tyckte bra om honom ännu. Men — att någon kunde ta sådant som blott och bart skämt — nej, hon förstod det inte.
Hon hade träffat Haftor Graut igen vid kungagillena i Nidaros, och han hade hängt efter henne där också, som han brukade. En kväll fick han henne med sig in på ett loftsrum, och hon lade sig ned med honom på en uppbäddad säng, som stod där. Hemma i dalen hade hon ej kunnat tänka sig att göra något dylikt — där var det icke gästabudsskick att män och kvinnor drogo sig undan så där, två och två, för sig själva. Men här brukade alla det, ingen tycktes finna det opassande — det skulle visst vara riddarsed i utlandet. Först, när de kommo in, låg fru Elin, herr Erlings hustru, i den andra sängen med en svensk riddare; de talade om kungens öronvärk, hörde hon — Svensken såg glad ut, när fru Elin ville stiga upp och gå tillbaka till hallen.
När hon förstod att Haftor menade på fullt allvar vad han bad om, bäst de lågo där och pratade, hade hon blivit så häpen, att hon inte kom sig för att bli vare sig rädd eller riktigt ond. De voro ju gifta båda två, båda hade de barn i sitt äktenskap. Hon hade visst inte riktigt trott på att det kunde vara sant att sådant hände. Trots allt vad hon själv hade gjort och upplevat — nej, detta hade hon trott inte kunde hända. Skrattlysten och munter och smeksam hade Haftor varit — hon kunde ej förmå sig till att kalla det att han velat förföra henne; så allvarlig hade han ej varit. Men han hade velat få henne att begå den värsta synd.
Han steg genast upp ur sängen, då hon sade att han skulle gå — han hade blivit spak, men han föreföll mera häpen än skamsen. Och han frågade helt misstroget — om hon verkligen trodde att gift folk aldrig svek sin tro! Men hon måtte då väl veta att få män kunde fritaga sig från att någonsin haft frillor. Fruarna voro kanske litet bättre, men nej, minsann —!
»Trodden I på allt det som prästerna predikade om synd och slikt, den tiden I voren ungmö också?» frågade han. »Då förstår jag ej, Kristin Lavransdotter, huru det kunde bära till att Erlend fick sin vilja fram med eder.»
Han hade sett upp i hennes ansikte — och hennes ögon måtte
