utmed fjorden! Men vad Erlend av Husaby sade och vad han gjorde, det var ej något som kunde binda vuxna och förståndiga män.
Hon såg att Erlend fortfor att räknas bland de unga — fastän han var ett år äldre än drotsen. Hon insåg att det passade väl för många att han var sådan, så att hans ord och gärning kunde underskattas såsom varande en ung, tanklös mans råd och dåd. Så tyckte man om honom, skämde bort honom och skröt med honom, men han räknades ej för en fullgod man. Och hon såg hur villigt han gick in på att vara den hans likar ville göra honom till.
Han talade för rysskriget, han talade om svenskarna, som ägde vår kung halvt gemensamt med oss, men icke ville räkna norska herrar och riddare för adelsmän, jämngoda med deras egna, Eller hade det eljest sports i något land, så länge världen stått, att någon krävt ledungsgärd av adelsmän på annat sätt än så att de redo sina egna hästar och själva förde sin sköld i fält? Kristin visste att detta var ungefär vad hennes far hade sagt på tinget i Våge den gången, och han hade framhållit det för Erlend, när denne icke hade lust att skilja sig från Munan Bårdsson i hans anslag. Nej, sade Erlend nu, och han nämnde sin svärfars mäktiga släkt därinne — han visste nog vad de svenska herrarna höllo oss för. Visa vi ej vad vi duga till, så bli vi snart bara svenskarnas födorådstagare.
Ja, sade folk, det var något i detta. Men så talade de om drotsen igen. Erling hade sitt eget sätt att jämra för där norrut; karelerna hade ett år bränt Bjarkö över huvudet på hans fogde och härjat hos hans landbönder. Och Erlend slog om och gycklade — Erling Vidkunsson tänkte icke på sitt eget, det var han viss på. Han var en så ädel och fin och ståtlig riddare — de kunde ej ha fått en mera fullgod man att stå för hela hushållningen. Guds kors! Erling var så hederlig och ärevördig, som den ståtligaste kapitelstav i lagboken. Folk skrattade och fäste sig mindre vid Erlends lovord om drotsens rättskaffenhet än att Erlend hade liknat honom vid en förgylld bokstav.
Nej, de togo ej Erlend på allvar — icke nu, då han likväl på ett vis blev hedrad. Men på den tiden då han, ung och trotsig och förtvivlad, levde med horkvinnan och icke ville skicka bort henne trots kungabud och kyrkobann — då hade de tagit honom på allvar, vänt honom ryggen i stormande förbittring över hans gudlösa och skamliga leverne. Nu var det glömt och förlåtet — och Kristin förstod att det i viss mån var av tacksamhet härför som hennes man så villigt fogade sig efter andra och var sådan folk ville ha honom — han hade nog lidit grymt på den tiden då han var som utstött ur sina jämnbördigas lag härhemma. Det var bara det att — hon måste tänka på sin far, när han efterskänkte odugliga stackares avrad och gäld — med en helt liten axelryckning. Det var en kristens plikt att vara överseende mot dem som ej kunde göra
362
