Först om kvällen, när de sutto ensamma i hallen och barnen sovo, frågade Kristin sin man om hans Björgvinsresa — som om det var något hon först nu kom ihåg.
Erlend såg i smyg bort på sin hustru. Arma vännen hans — så eländig hon såg ut! Så kom han först fram med allehanda smånyheter. Erling hade bett honom hälsa och ge henne denna — det var en bronsdolk, grön och uppfrätt av ärg. De hade funnit den i ett rös ute på Giske — sådant skulle vara bra att lägga i vaggan, om det var engelska sjukan Gaute hade.
Kristin svepte duken om dolken igen, kom med möda upp från stolen och gick bort till vaggan. Hon stack ned knytet till allt det andra, som låg under sänggkläderna — en jordfunnen stenyxa, bävergäll, kors av tibast, arvsilver och eldstål, rötter av Marie hand och Olavsskägg.[1]
»Lägg dig nu, Kristin min», bad han ömt. Han kom bort och drog skor och sockor av henne. Under tiden berättade han.
Håkon Ogmundsson hade kommit tillbaka, och fred med ryssar och kareler var sluten och beseglad. Han själv kom att resa norr ut nu i höst. Ty säkert var det väl ej att det blev lungt så alldeles genast. Så det krävdes att där satt en man på Vargö som kände till landet. Ja, han fick full myndighet som kungens hövidsman på borgen där — den måste göras fastare, för att freden skulle kunna värjas däruppe vid deras nya landamären.
Erlend såg med spänning upp i hustruns ansikte. Hon tycktes litet förskräckt — men hon frågade inte mycket, och det var klart att hon ej förstod något vidare av vad hans tidender betydde. Han såg hur trött hon var — alltså talade han ej mera om detta, men satt kvar en stund på sängkanten hos henne.
Själv visste han väl vad han åtagit sig. Erlend log stilla för sig själv, medan han gick och drog ut på tiden med avklädningen. Det blev icke att sitta med silverbälte om magen, göra ölgillen för vänner och fränder och skära sina naglar fina och jämna, medan man skjutsade sina ombudsmän och svenna-hövdingar hit och dit — så som de sutto, kungens hövidsmän på borgarna här söderut i landet. Borgen på Vargö, det var nu också ett fäste av eget slag det —.
Lappar, ryssar, kareler och blandat yngel av alla de slag — trollpack, sejdmän, hednahundar, djävulens egna kättelamm, som skulle vänjas vid att skatta igen till de norska ombudsmännen och lämna de norska gårdarna i fred, vilka lågo spridda med så stora mellanrum som härifrån och ut till Möre på ett håll. Fred — kanske kunde det bli landsfred en gång i tiden däruppe — i hans tid blev det fred under de stunder satan var i mässan. Och så fick han sina egna galenpannor att hålla styr på. Så där fram emot vå-
- ↑ Ett slags ormbunke, Asplenium septentrionale.
364
