gå och tala och var nu som andra barn i hans ålder. Erlend sträckte ut sig — det var väl den största lycka, som kunde hänt dem nu, att Gaute var frisk. Han skulle lägga något jord till den kyrkan. — Gaute var ljus, sade Gunnulv, och ansiktsfager — lik modern. Då skulle han bara ha varit en liten mö — och så skulle han ha hetat Magnhild. Ja — han längtade nu också efter sina vackra söner.
Gunnulv Nikulausson låg och tänkte på den vårdag för tre år sedan då han red upp mot Husaby. På vägen mötte han en man från gården — husfrun var ej hemma, sade han — hon var hos en sjuk kvinna.
Han red på en smal, gräsbevuxen väg mellan gamla gärdsgårdar; där var ung lövskog i lerfallsbackarna både uppåt och ned mot älven, som brusade vårligt full nere i sänkan. Han red mot solen, och det späda gröna lövverket glänste som gyllne flammor på kvistarna, men inåt skogen föll skuggan redan sval och djup på gräsmattan.
Han kom fram så långt att han såg en glimt av sjön, som låg med mörk spegling av det andra landet — med den blå himlen och med bilden av de stora sommarmolnen hopsmält och bruten av strömkrusningar. Djupt nere under ridvägen låg en liten gård på gröna, blomsterbrokiga ängsvallar. En skara hustrur med sina vita hucklen stod ute på tunet, men Kristin var ej bland dem.
Litet längre fram såg han hennes häst; den gick inne i hagen med några andra. Vägen dök ned i en fördjupning av grön skugga framför honom, och där den slingrade sig uppför nästa våg av lerbackarna, stod hon vid gärdesgården under lövet och lyssnade till fågelsången. Han såg hennes smala, svarta gestalt, lutad över stängslet in mot skogen; det lyste vitt av hucklet och av en vit arm. Han höll in hästen, red fot för fot fram emot henne. Men då han kom närmare, såg han att det var en gammal björkstam, som stod där.
Nästa kväll, då hans tjänare seglade honom in till köpstaden, satt prästen själv vid rodret. Han kände sitt hjärta fast och nyfött i bröstet — nu kunde intet rubba hans föresats.
Han visste nu att det som hållit honom kvar i världen var den osläckliga längtan han burit på alltifrån gossåren. Han ville vinna människors ynnest. För att bli omtyckt hade han varit välgörande, vänlig och skämtsam mot småfolk; han hade låtit sin lärdom lysa, men med måtta och ödmjukhet, bland prästerna i staden, för att de skulle tycka om honom, han hade varit undfallande mot herr Eiliv Kortin, eftersom denne varit vän med hans far och han visste hur herr Eiliv tyckte om att folk var. Han hade varit vänlig och mild mot Orm för att draga åt sig något av gossens tillgivenhet från den nyckfulle fadern. Och han hade varit sträng och fordrande mot Kristin, för att han förstod, att hon behövde möta nå-
376
