kungaboren ungmö går till mässan. I lundar och logar hade hon varit hans, Gud förlåte honom, han hade glömt hennes börd och hennes heder; och hon hade glömt den för hans skull, men kasta den av sig hade hon ej förmått. Hennes ätt yppade sig i henne, till och med när hon ej tänkte därpå.
Gud signe dig, Kristin min — så hjälpe mig Gud, min tro, som jag gav dig i lönndom och utanför kyrkodörren, den skall jag hålla eller aldrig vara mans man. Så vare det!
Så lagade han att han fick skicka fru Sunniva i land vid Yrjar, där hon hade fränder. Det bästa var att hon tycktes ej alltför vred heller, när de skildes. Hänga huvudet och visa sura miner som en munk hade han ej behövt — de hade jagat varandra utombords på årorna, som man säger. Till avsked gav han henne några dyrbara skinn till en kappa, och hon lovade att han skulle få se henne i den kappan. De möttes nog en och annan gång. Stackare — mannen hon hade var ej ung och något sjuklig.
Men han var lycklig över att han kom hem till sin hustru utan att ha något på sinnet, som han behövde dölja för henne, och han var stolt över sin egen prövade ståndaktighet. Och han var alldeles yr och galen av längtan efter Kristin — hon var likväl den sötaste och vänaste ros och lilja — och hans var hon!
Kristin var på stranden och mötte Erlend, när han lade till vid
Birgsi. Fiskare hade bragt bud till Vigg att Margygran blivit sedd
ute vid Yrjar. Hon hade sina två äldsta söner och Margret med sig,
och hemma på Husaby redde man till gästabud för vänner och
fränder, som skulle fira Erlends hemkomst.
Hon hade blivit så vacker att Erlend tappade andan, när han såg henne. Men hon var nog förändrad. Det flickaktiga, som fortfarande varit över henne, efter var barnsäng hon kommit upp ur, — det späda och bräckliga, det nunneliknande under hustrulinet — det var nu borta. Hon var en ung, blomstrande kvinna och mor. Hennes kinder voro runda och friskt röda mellan huvudbeklädnadens vita flikar, barmen hög och fast för kedjor och söljor att glittra på. Höften rundade sig mera brett och mjukt under bältet med nyckelknippan och den förgyllda slidan kring sax och kniv. Jo, jo, hon hade bara blivit vackrare — hon såg ej ut som om de kunde blåsa henne till himla för honom så lätt som förr. Också de långa smala händerna hade blivit fylligare och vitare.
De lågo på Vigg över natten, i abbotens hus där. Och det var en ung, rosenröd och glad Kristin som red med honom till gästabud på Husaby denna gång, när de drogo hemåt nästa dag.
Det var så många allvarliga ting som hon skulle ha talat med sin man om, när han kom hem. Det var tusen ting om deras barn, bekymmer för Margret, och det var hennes planer för att arbeta upp godsen. Men det försvann i ett festrus alltsamman.
