vetet, och det skulle allenast vara vi som icke fattade att han där hade vad hans hjärta åtrådde. Men elden skulle icke bränna honom, om han ej längtade efter svalka, och han skulle icke förnimma smärta vid ormarnas bett, om han ej kände åtrå efter frid.»
Kristin såg upp i hans ansikte; hon förstod ingenting av detta. Broder Edvin fortfor:
»Det var Guds misskund mot oss att han såg huru våra hjärtan äro söndrade inom sig, och han steg ned och bodde bland oss för att smaka i köttet djävulens frestelse, när han lockar oss med makt och härlighet, och världens hot, när den bjuder oss gissel och hån och vassa sår av spikar i våra händer och fötter. Så visade han oss vägen och lät oss se sin kärlek —»
Han såg ned i barnets i allvar stelnade anletsdrag — så log han litet och sade med en helt annan röst:
»Vet du vem det var som först förnam att Vår Herre hade låtit sig födas? Det var hanen det; han såg stjärnan, och så sade han — de kunde tala latin alla djur på den tiden — så skrek han: ’Christus natus est!’»
Det sista gol han så likt en tupp att Kristin måste storskratta. Och det gjorde så gott att få skratta, ty allt det sällsamma som broder Edvin nyss sagt hade lagt sig som en tyngd av högtid över henne.
Munken skrattade själv:
»Ja, och så, när oxen hörde detta, tog han till att böla: ’Ubi, ubi, ubi’!
Men geten bräkte och sade: ’Betlehem, Betlehem, Betlehem!’
Och fåret blev så ivrigt att få se Vår Fru och hennes Son att det strax bräkte: ’Eamus, eamus!’
Och den nyfödda kalven, som låg i halmen, reste sig upp och stod på fötterna sina. ’Volo, volo, volo!’ sa’ den.
Detta har du nog icke hört förr? Nej, det kunde jag tro; jag vet att han är en duktig präst, den Sira Eirik I har där uppe hos er, och vällärd, men han vet nog ej detta, ty det lär man sig icke utan att man far till Paris —»
»Har I varit i Paris, I själv då?» frågade barnet.
»Gud signe dig, liten Kristin, jag har varit i Paris och rest omkring i världen eljest också, och icke må du tro annat än att jag är rädd för djävulen och älskar och åtrår som en dåre. Men jag håller mig fast vid korset av all min kraft — man får klänga sig fast vid det som en kattunge vid en planka, när han fallit i sjön —
Och du då, Kristin — vad skulle du tycka om att offra ditt fagra hår och tjäna Vår Fru som dessa gudsbrudar, jag tecknat här?»
»Vi ha icke andra barn hemma än mig», svarade Kristin. »Så jag skall väl bortgiftas, kan jag tänka. Mor har nog tillreds både kistor och skrin med min utstyrsel allaredan.»
»Nej, hör man på!» sade broder Edvin och strök henne över pan-
