tyckte om sondottern på ett vis, men han harmades över att Simon hade fått ett oäkta barn. »Har du tänkt på något nytt gifte, Simon.»
»I måsten väl låta Halfrid bli kall i graven först, far», sade Simon och strök över barnets blacka hår. »Jag skall nog gifta mig igen — men det brådskar då icke så.»
Så tog han bågen och skidorna och strövade till skogs för att få andas ut litet; med sina hundar följde han älgen på skaren och sköt tjäder i topp — låg om nätterna på Dyfrins skogssäter och tyckte det var »gott att vara allena».
Det skrapade som av skidor utanför på skaren, hundarna foro upp, och andra hundar svarade därute. Simon gläntade på dörren ut till den månblå natten, och Gyrd kom in, smärt och lång och vacker och stillsam. Han såg yngre ut nu än Simon, som alltid hade varit något fetlagd och som blivit ganska mycket drygare under åren på Manvik.
Bröderna sutto med matsäcksrenseln mellan sig, åto och drucko och sågo in i elden på härden.
»Du har väl förstått, sade Gyrd, »att Torgrim kommer att göra stort buller och bång, när far är borta — och han har fått Gudmund på sin sida. Och Helga. De vilja ej unna Sigrid full systerlott med oss —»
»Jag har förstått det. Sin systerlott skall hon ha, det skulle väl du och jag kunna driva igenom, bror.»
»Bäst vore väl att far själv ordnade detta, innan han dör», menade Gyrd.
»Nej, låt far dö i fred», sade Simon. »Du och jag kunna väl rå med att värja vår syster, så de icke få plocka henne, för det hon råkat i slik olycka —»
Så skildes arvingarna efter herr Andres Darre i bitter ovänskap.
Gyrd var den ende som Simon tog avsked av, när han for
hemifrån — och han visste att Gyrd hade ej för glada dagar med sin
hustru nu. Sigrid tog han med sig till Formo — hon skulle förestå
hans hus och han sköta egendomarna åt henne.
Han red in på sin gård en gråblå dag i snösmältningen, då alskogen utmed Lågen stod brun av blommor. Då han skulle till att gå in genom stugdörren med Arngjerd på armen, frågade Sigrid Andresdotter:
»Varför log du så, Simon?»
»Log jag?»
Han hade tänkt på att detta var en annan hemkomst än han väntat sig en gång — när den dag skulle komma att han bosatte sig här på sin farmors gård. En förförd syster och ett frillobarn, det var nu de som hörde honom till —.
386
