»Detta är underligt tal av en man som går i giftastankar», sade han lågt. Det var något liknande ovilja i hans röst.
»Om dina döttrar tänker väl ingen slikt», svarade Simon.
Lavrans såg ned på falken och kliade den med en pinne.
»Icke om Kristin heller?» viskade han.
»Nej», sade Simon fast. » Vackert handlade hon icke mot mig, men aldrig fann jag att hon for med osanning. Hon sade det ärligt och öppet att hon mött en man som behagade henne mera än jag.»
»Då du så villigt släppte henne», frågade fadern sakta, »var det icke för det du hade — hört några rykten — om henne?»
»Nej», sade Simon som förut, »jag hade aldrig hört några rykten om Kristin.»
Det blev avtalat att fästningsölet skulle drickas samma sommar
och bröllopet stå efter påsken nästa år, då Ramborg fyllde
femton år.
Kristin hade ej sett sitt hem sedan den dag hon red bort därifrån som brud — det var nu åtta vintrar sedan dess. Nu kom hon tillbaka i stort följe — med sin man, Margret, fem söner, barnpigor, tärnor, svenner och hästar med resgods. Lavrans hade ridit dem till mötes; de träffades på Dovre. Kristin hade ej längre så lätt för att gråta som i sin ungdom, men när hon såg sin far komma ridande, fylldes hennes ögon av tårar. Hon hejdade sin häst, gled ned ur sadeln och sprang emot fadern och när de möttes grep hon hans hand och kysste den ödmjukt. Lavrans hoppade genast av hästen och lyfte dottern i sina armar. Så hälsade han med handslag Erlend, som hade gjort som de andra och nu kom sin svärfar till mötes till fots och vördnadsfullt hälsande.
Nästa dag kom Simon över till Jörundgård för att hälsa på sina nya fränder. Gyrd Darre och Geirmund av Kruke voro med honom, men deras hustrur hade stannat på Formo. Simon ville hålla sitt bröllop hemma hos sig, så att kvinnorna hade brått därborta.
Mötet utföll så att Simon och Erlend hälsade varandra otvunget och fritt. Simon var herre över sig själv, och Erlend var så frimodig och munter att den andre tänkte han hade visst glömt var de sist hade sett varandra. Därefter räckte Simon Kristin handen. De voro mera osäkra, och deras ögon möttes knappt för en sekund.
Kristin tänkte att han förlorat mycket till det yttre. I ungdomen hade han dock varit ganska vacker, ehuru han var för fetlagd och korthalsad. Hans stålgrå ögon hade synts små mellan de tjocka ögonlocken, munnen hade varit för liten och skrattgroparna för stora i det barnsligt runda ansiktet. Men han hade haft frisk hudfärg och bred, mjölkvit panna under det vackra, ljusbruna och krusiga håret. Krullhåret hade han kvar, lika nötbrunt och rikt, men hans ansikte var brunrött helt och hållet, med rynkor kring ögonen, tunga kinder och dubbelhaka. Och han hade blivit korpulent till sin gestalt
