nad som det höves en hustru. Jag vill icke höra min dotter svara bonden sin så som du svarade Erlend och talade till honom i går.»
»Det är något nytt, far, att I menen Erlend vara en man som folk skall visa vördnad.»
»Han är din man», sade Lavrans. »Jag övade icke våld mot dig för att få det giftermålet till stånd. Det får du minnas.»
»I ären så varma vänner nu», svarade Kristin. »Haden i känt honom då som I kännen honom nu, så haden I visst gärna gjort det.»
Fadern såg på henne, allvarlig och bedrövad:
»Nu talar du överilat, Kristin, och säger det som du vet vara osant. Jag försökte icke tvinga dig, när du ville kasta från dig din laglige fästman, ehuru du vet att jag hade Simon hjärteligen kär —
»Nej — men Simon ville nu icke ha mig heller, så —.»
»Åh! Han var för högsint för att vilja hålla hårt på sin rätt, när du var ovillig. Men jag vet icke om han hade haft så mycket emot det i sitt hjärta, hade jag gjort som Andres Darre ville — att vi icke skulle akta på lösa hugskott av eder båda unga. Och snart vet jag icke, om ej riddaren hade rätt — nu när jag ser att du icke kan leva höviskt med den husbonde som du trotsade dig till att få —»
Kristin skrattade högt och bittert:
»Simon! Aldrig haden I kunnat förmå Simon att äkta den kvinna han funnit med en annan man i ett slikt hus —»
Lavrans drog flämtande efter andan, — »Hus —?» sade han ofrivilligt.
»Ja — slikt som I män kallen porthus. Hon som ägde det, det var Munans frilla, hon själv varnade mig för att gå dit. Jag sade att jag skulle möta min frände — jag visste icke att han var hennes frände —», hon skrattade igen, vilt och otäckt —.
»Tig!» sade fadern.
Han stod en stund. En skälvning gick över hans drag — ett leende som var som ett bleknande. Hon kom att tänka på lövliden uppåt fjället — hur den vitnar, då stormilen vänder varje blad — en glittrande och blek ljusning.
»Den får mycket veta som intet frågar —»
Kristin föll ihop, där hon satt på bänken, stödde sig på ena armbågen och höll upp den andra handen för sina ögon. För första gången i sitt liv var hon rädd för sin far, dödligt rädd.
Han vände sig från henne, gick och tog släggan, ställde den på dess plats bland de andra. Så samlade han ihop filar och småredskap, började lägga det i ordning på tvärbjälken mellan väggarna. Han stod med ryggen åt henne, hans händer darrade häftigt.
»Har du aldrig tänkt på, Kristin — att Erlend teg med detta?» Han stod framför henne, såg ned i det vita, rädda ansiktet. »Jag svarade nej, barskt nog, när han kom till mig i Tunsberg med sina rika fränder och bad om dig — icke visste jag då att det var jag
