»Ja, jag gav den åt Kristin», sade han. »Den har ju alltid varit aktad åt henne — jag menade hon kunde lika gärna få den nu.»
Så sade de till varandra att de skulle väl lägga sig nu. Men han blev stående som förut, och bon satt där med sitt arbete. De växlade några ord om Kristins resa, om arbete som förestod vid gården, om Ramborg och Simon. Så talade de återigen litet om att de fingo väl gå till ro — men ingen av dem rörde sig.
Då drog Lavrans fingerguldet med den blå och vita stenen av sin högra hand och gick bort till sin hustru. Skygg och förlägen tog han hennes hand och trädde ringen därpå — han måste flytta den ett par gånger, innan han fann det finger som den passade på. Det blev på långfingret, över vigselringen.
»Denna vill jag nu du skall ha», sade han lågt utan att se på henne.
Ragnfrid satt orörlig och tyst — blodröd i kinderna.
»Varför gjorde du detta?» viskade hon till sist. »Tänker du jag icke unnar vår dotter hennes ring —?»
Lavrans skakade på huvudet och log litet:
»Åh, du förstår nog varför jag gör det.»
»Du har sagt förut att den ringen ville du ha med dig i graven», sade hon som förut. »Den skulle ingen bära efter dig —»
»Därför skall du heller aldrig ta den av din hand, Ragnfrid — lova mig det! Efter dig vill jag ingen skall bära den —»
»Varför gör du detta?» frågade hon igen och höll andan.
Mannen såg ned i hennes ansikte:
»I våras var det fyra och trettio år sedan vi blevo sammangivna. Jag var en övermaga sven — hela mandomen min var du vid min sida, när jag hade en sorg, och när det gick mig väl. Gud bätre, jag förstod alltför litet hur mycket tungt du gick och bar på, medan vi levde samman. Men nu tyckes mig, jag kände alla dagar det var gott att ha dig där —.
Jag vet icke om det är så att du har trott jag hade vår Kristin kärare än dig. Det var så att hon var min högsta glädje och hon vållade mig den värsta sorg — Men du var mor till dem alla. Nu tyckes mig att dig blir det värst att lämna, när jag går bort —.
Därför skall du aldrig giva ringen min åt någon — icke till någon av döttrarna våra heller, utan säga att de icke få taga den av dig —.
Törhända tyckes dig, hustru, du har haft mer sorg än glädje hos mig — galet gick det för oss på ett vis, men likväl tyckes mig vi varit fulltrogna vänner. Och jag har tänkt det att sedan skola vi mötas igen och det som var vrångt skall icke skilja oss mera, men den vänskap som var, den skall Gud upprätta igen, i en bättre skepnad —»
Hustrun lyfte det bleka, fårade ansiktet — det brann i de stora, insjunkna ögonen, då hon såg upp på mannen. Han höll än-
416
