Ulvhild Simonsdotters vagga. Det var den gamla svenska vaggan, som Ramborg Sunesdotter fört med sig till Norge; i den hade Kristins far och farfar, hon själv och alla hennes syskon legat. Enligt sedvänjan skulle hon som äldsta dottern ha fått den vaggan med i sin utstyrsel, men den hade ej nämnts, när hon gifte sig. Hon hade nog förstått att föräldrarna glömt den med avsikt — aktade de ej hennes och Erlends barn värdiga att sova i den?
Sedan vägrade hon att fara till Formo vidare — sade att hon ej orkade.
Sjuk kände hon sig också, men det var av sorg och själsångest. Ty hon kunde ej dölja för sig själv att det gjorde mera ont, ju längre hon var hemma. Sådan var hon att det gjorde henne ont — att hon nu såg att då det led mot döden för hennes far, så var allt hustrun den som stod honom allra närmast.
Alltid hade hon hört sina föräldrars samliv framhållas som ett mönster för ett vackert och värdigt äktenskap i enighet, trohet och kärlek. Men hon hade känt, utan att tänka vidare över det, att där likväl fanns något skiljande mellan dem — en obestämd skugga, som lade sig dämpande över livet därhemma, fastän de hade det fridfullt och gott tillsammans. Nu fanns där ingen skugga mellan hennes föräldrar mera. De talade stilla och lugnt med varandra, mest om vardagliga småting, men Kristin kände att det var något som var nytt i deras ögon och klangen i deras röst. Hon märkte att fadern alltid saknade sin hustru, när hon ej var inne hos honom. När han själv lyckats övertala henne att gå och vila litet, låg han som i en viss oro och väntade, och när hon kom in, var det som om frid och glädje följde med henne in till den sjuke. En dag hörde hon att de talade om sina döda barn; de sågo dock lyckliga ut. När Sira Eirik kom över och läste för Lavrans, satt Ragnfrid alltid hos dem; då tog han ofta husfruns hand, låg och lekte med hennes fingrar och vred på hennes ringar.
Kristin visste att fadern ej älskade henne mindre än förut. Men hon hade ej märkt förrän nu att han älskade hennes mor. Och hon förstod skillnaden mellan mannens kärlek till hustrun, som hade levat med honom hela det långa livet i tunga och i goda dagar, och hans kärlek till barnet, som endast delat hans glädje och tagit emot hans innerliga ömhet. Och hon grät och bad Gud och Sankt Olav hjälpa henne — ty hon mindes det gråttyngda och ömma avskedet i höstas på fjället, men det var ej så att hon nu önskade att det blivit det sista.
Sommardagen[1] fick Kristin sin sjätte son, och redan femte dagen därefter steg hon upp och gick över till storstugan för att sitta hos sin far. Lavrans tyckte ej om detta — det hade aldrig varit bruk i hans gård att en barnaföderska kom under bar him-
- ↑ 15 april.
426
