Erlends ansikte skälvde, och tårarna runno ned över hans kinder, när han lyfte Lavrans’ hand och kysste den, medan han tyst bad sin svärfar förlåta allt vad han brutit mot honom under alla dessa år. Lavrans sade att det gjorde han av fullaste hjärta, och han bad Gud vara med honom alla dagar. Det låg ett underligt, blekt ljus över Erlends vackra ansikte, när han stilla kom bort och ställde sig vid sin hustrus sida, hand i hand med henne.
Simon Darre grät icke, men han föll på knä, när han tog svärfaderns hand för att kyssa den, och han blev liggande så en stund och höll fast den. »Varm och god är handen din, måg», sade Lavrans med ett svagt leende. Ramborg vände sig mot sin man, när han kom bort till henne, och Simon lade sin arm om hennes smala flickaxlar.
Sist sade Lavrans farväl till sin hustru. De viskade några ord till varandra, som ingen hörde, och växlade en kyss i allas åsyn, som det kunde vara tillbörligt, när döden var i rummet. Därefter knäböjde Ragnfrid framför mannens bädd, låg med sitt ansikte vänt mot hans; hon var vit, stilla och lugn.
Sira Eirik stannade kvar, sedan han smort den döende med oljan och givit honom hostian. Han satt vid huvudgärden och läste böner, Ragnfrid satt nu på sängkanten. Det led några timmar. Lavrans låg med halvslutna ögon. Då och då rörde han huvudet oroligt av och an på kudden, famlade litet med händerna på täcket, andades tungt och stönande en och annan gång. De trodde han mist talförmågan, men någon dödskamp var det ej.
Det mörknade tidigt, och prästen tände ett ljus. De närvarande sutto stilla, sågo på den döende och lyssnade till regnets sus och plaskande därutanför. Så kom det som en oro över den sjuke, kroppen skälvde, ansiktet blev blåaktigt, och han tycktes ha andnöd. Sira Eirik tog tag under hans skuldror och lyfte upp honom i sittande ställning, medan han stödde hans huvud mot sitt bröst och höll upp korset framför hans ansikte.
Lavrans öppnade ögonen, fäste blicken på krucifixet i prästens hand och sade sakta, men så klart att de flesta i rummet hörde det: »Exsurrexi, et adhuc sum tecum.»[1]
Det gick ännu några krampryckningar genom kroppen, och hans händer trevade på täcket. Sira Eirik höll honom fortfarande intill sig en stund. Så lade han varsamt vännens lik tillbaka på kuddarna, kysste dess panna och slätade håret kring den, innan han tryckte igen ögonlock och näsborrar, reste sig och började framsäga en bön.
Kristin fick tillåtelse att vara med och sitta bredvid liket om natten. De hade sträckt Lavrans på halm uppe i högloftet, ty där var mest utrymme, och de väntade mycket folk till likvakan.
- ↑ Jag har uppvaknat, och jag är ännu hos dig. Ps. 139:18.
