Det gick en lång stund. Tordis tittade gång efter annan in i stugan och ville så gärna hjälpa, men Ragnfrid skickade varje gång ut henne. Kristin grät ljudlöst och bad inom sig, men dessemellan tänkte hon på trollkvinnan och väntade med spänning på att få se henne träda in.
Med ens frågade Ragnfrid i stillheten:
»Sover du, Lavrans?»
»Nej», svarade mannen, »jag lyss på Ulvhild. Gud skall hjälpa detta oskyldiga lammet sitt, hustru — det få vi intet tvivla på! Men det blir långsamt att ligga här och bida —»
»Gud!» sade Ragnfrid förtvivlad, »han hatar mig för synderna mina. Barnen våra ha det gott, där de äro, det tvivlar jag intet uppå, och nu tör väl Ulvhilds stund ock vara kommen — men mig har han förkastat, ty mitt hjärta är som ett ormbo av synd och sorg.»
Då tog det i dörren — Sira Eirik steg in, rätade på sin väldiga gestalt, där han stod, och hälsade med sin klara, djupa röst: »Gud hjälpe eder härinne!»
Prästen ställde skrinet med läkemedlen framför sängens fotbräda, gick fram till härden och öste varmt vatten över sina händer. Så tog han fram ett kors ur barmen, tecknade med det åt alla fyra hörnen i stugan och mumlade något på latin. Därefter öppnade han ljuren, så att dagern kunde strömma in i stugan, och gick bort och såg på Ulvhild.
Kristin blev rädd att han skulie finna henne och jaga ut henne — det plägade ej vara mycket som undgick Sira Eiriks ögon. Men han såg sig icke om. Prästen tog fram en flaska ur skrinet, hällde något ur den på en tott finkardad ull och lade den över Ulvhilds mun och näsa.
»Nu känner hon snart mindre plågan, sade prästen, Han gick bort till Lavrans och undersökte honom, medan han lät omtala för sig hur olyckan skett. Lavrans hade fått två revben bräckta, och lungorna voro sårade; dock menade prästen det var ingen fara med honom.
»Än Ulvhild?» frågade fadern ångestfull.
»Jag skall säga dig det, när jag fått se på henne», svarade prästen. »Men du får lägga dig på loftet, så blir här mera ro och rum för dem som skola sköta henne.» Han lade Lavrans’ arm om sin skuldra, tog tag under mannen och bar ut honom. Kristin hade nu helst velat gå med fadern, men hon tordes icke visa sig.
När Sira Eirik kom tillbaka, talade han ej med Ragnfrid, utan klippte kläderna av Ulvhild, som nu jämrade sig mindre och tycktes halvsova. Varsamt trevade han med sina händer över barnets bål och lemmar.
»Är det så illa med barnet mitt, Eirik, att du icke vet någon råd efter du ingenting säger?» frågade Ragnfrid dämpat.
Prästen svarade sakta:
36
