kommer du ihåg där är några stora hällar och mager jord omkring — de sämsta åkrarna på Skog, där torkar det alltid ut, men det året stod kornet vackert på de tegarna, och vi talade om det. Lavrans gick och ledde sin häst, och jag hade dig vid handen — du var fyra vintrar —.
När vi kommo till vägskälet, ville jag att du skulle springa hem till husen. Du hade föga lust att lyda, men så sade din far att du skulle söka rätt på fem vita stenar och lägga dem i kors i bäcken, nedanför fallet — det skulle skydda honom för trollen på Mjörsaskog, när han seglade där förbi. Då lopp du åstad.»
»Är det något som folk säger, det?» frågade Kristin.
»Jag har icke hört det, varken förr eller senare, jag tänker din far fann på det, där han stod. Minns du ej, han fann på så mycket, när han lekte med dig?»
»Jo. Jag minns.»
»Jag följde med honom genom skogen ända till dvärgastenen. Då bad han mig vända om, och så gick han tillbaka med mig till vägskälet igen — han skrattade och sade, jag kunde nu väl veta att han icke skulle tåla att jag gick ensam genom skogen, helst när solen var nere. När vi stodo där vid korsvägen, lade jag armarna om hans hals; jag var så illa vid, för jag icke kunde komma hem — jag kunde aldrig riktigt trivas på Skog, och jag längtade alltid norrut, till dalen. Lavrans tröstade mig, och så sade han till slut: när jag kommer tillbaka, om jag då finner dig med sonen min på armen, så kan du be mig om vad du vill, och står det i mans makt att giva dig det, skall du icke ha bett förgäves. Så svarade jag att då skulle jag be om att vi finge flytta hitupp och bo här på min odalgård. Din far likade detta föga, och han sade också: kunde du ej funnit ett större ting att be om — han skrattade litet, och jag tänkte, detta gör han aldrig, och det tycktes mig också rimligt. Så vet du, det gick så att Sigurd, din yngsta bror, icke levde en timma — Halvdan döpte honom, och han dog strax efter —.
Far din kom hem tidigt en morgon — han hade sport om kvällen i Oslo huruledes det stod till hemma, och så red han ut genast. Jag låg till sängs ännu, jag var så sorgsen att jag gitte ej stiga upp — helst ville jag aldrig stiga upp mer, tycktes det mig. Gud förlåte mig, när de togo dig in till mig, vände jag mig mot väggen och ville icke se på dig, lilla barnet mitt. Men då sade Lavrans, där han satt på sängbrädan hos mig, med både kappa och svärd ännu på sig, att nu skulle vi fresta om det blev bättre för oss att leva här på Jörundgård, och så kommo vi till att flytta från Skog. Men nu kan du nog tänka att jag gitter ej bo här, när Lavrans är borta.»
Ragnfrid kom bort med barnet och lade det vid moderns bröst. Hon tog sidentäcket, som varit brett över Kristins säng på dagen, vek ihop det och lade undan det. Så stod hon litet och såg på dot-
