denna gamla sak. Som jag sade eder — jag trodde själv icke stort på detta — och jag märkte aldrig att det gjorde någon skillnad för någon av oss, att jag gav honom dessa ting —»
Herr Guttorm for framstupa med ett bölande, så gåvo männen vika, den ene efter den andre, och skrattade högt. Ärkebiskopen småfnissade och hostade och skakade på huvudet. Det var väl känt att herr Ivar alltid haft bättre vilja än lycka i vissa saker.
Om en stund var det dock en av korsbröderna som fattade sig så pass mycket att han kunde påminna om att de kommit samman för att tala om allvarliga ting. Erlend frågade litet vasst om det rests sak mot honom och om detta var förhör — han hade icke förstått bättre än att han stämts till samtal. Samtalet fortsattes då, men det var något störande att Guttorm Helgesson satt där och frustade till i små skrattanfall, rätt som det var.
Dagen efter, då svågrarna redo hem från Ranheim, bragte Simon detta samtalsmöte å bane. Simon tyckte att Erlend tog det väl lätt — han trodde sig dock ha märkt att det var flere av stormännen som gärna skulle spela honom några spratt om de kunde.
Erlend sade att det visste han nog att de gärna ville, om de förmådde. Ty här norrut höllo sig nog de flesta till kanslern — utom ärkebiskopen, i honom hade nu Erlend en fulltrogen vän. Men Erlends beteende var i alla saker efter lagen — han rådförde sig i allt med sin klerk, Klöng Aresson, som var mäkta lagkunnig. Erlend talade nu allvarsamt, log endast flyktigt när han sade att ingen torde ha väntat sig att han skulle ha så god reda på sina angelägenheter som han hade — varken hans kära vänner här i bygderna eller herrarna i rådet. För resten var han icke viss på att han gitte ha kvar sysslan, om andra villkor skulle gälla än de som han haft då Erling Vidkunsson stod vid styret. Hans omständigheter voro nu sådana, särskilt efter svärföräldrarnas död, att han icke behövde gilja till deras gunst som kommit till makten därigenom att kungen förklarats myndig. Ja, den ruttna pojken kunde de lika gärna kalla myndig nu som senare, han blev visst icke mera manlig, om de gömde på honom. Desto förr skulle det visa sig vad han bar i skölden — eller de svenska herrarna, som voro hans tillskyndare. Folk skulle få sanna att Erling sett klart i alla fall. Oss skulle det stå dyrt, om kung Magnus ville lägga Skåne under den svenska kronan — och det skulle bli krig med danskarna samma stund, som en man, dansk eller tysk fick makten där i landet. Och freden norrut, som skulle upprätthållas under tio år — nu var halva tiden gången, och ovisst var om ryssarna tänkte hålla fördraget ens tillsvidare Erlend trodde inte mycket på den saken — det gjorde ej Erling heller. Nej, Pål kansler var ju en lärd man, förståndig också på många vis — kanske. Men dessa herrar i rådet, som hade tagit honom till sin
440
